bakåtframåt.blogg.se

www.stephanieholmqvist.blogg.se

Ingen blogg varar för evigt.

Testar att skriva ett inlägg i ultrarapido eftersom jag egentligen inte har varken tid eller lust att blogga just nu. Måste bara berätta att jag är extremt trött, extremt fattig men egentligen ganska lycklig.

Så mycket som hänt. Jobbande, kalas, seglande, skratt, gråt, drömmande. Jag vet nu hur hösten blir. Jag vet att jag inte vill plugga för tillfället.

Jag vet att jag och Sanna åker till Köpenhamn på söndag.
Att jag först måste genomlida 11-timmars passet imorgon.

Och jag vet att nu - TV. För en gång skull. Det är fredag och jag är ensam hemma.

Vi hörs nån gång.

Idag tog jag och Mikaela vårt förnuft till fånga.
Efter en stekhet busstur kom vi så fram till Härlanda Tjärn, ett av göteborgarnas badställen.
Vattnet vi badade i var gult, orange, och möjligen pissfärgat till följd av alla barn som plaskade intill oss.
Det visade sig, att alla "ungdomar" hängde på en brygga lite längre bort.
Men dit vågade vi inte gå. Jag hade nämligen fått låna Mickans tidningsbikini. En rosa trekants med extremt lite tyg. Såldes bäst att hålla sig i Pisseviken med det mindre fräcka folket.

Där vi ju trivdes alldeles utmärkt.

"Grattis.
Hur känns det?"


Faktum är att det faktiskt känns. Denna gången känns det i benen, i ryggen, hjärnan och i hjärtat. En iskall känsla som fyller mig från topp till tå, i samma stund som jag inser siffrornas oundvikliga betydelse. En tvåa och en trea som säger mig att jag åldrats. Att jag, oavsett jag vill det eller inte, blir äldre och måste ta ett steg vidare. Mot en framtid som jag spenderar alldeles för mycket tid åt att spekulera i. Och ändå vet absolut ingenting om.

23 år. Bara 2 år kvar sen är man 25! Det hela känns nästintill overkligt gammalt.
Fast. Födelsedagspresenterna var helt klart suberba. Finns en liten möjlighet att jag nu skulle kunna bekänna att jag hade en ganska fin födelsedag. Även om det spöregnade och jag blev absolut neddränkt påväg hem från jobbet. Och även om en åldersnoja, ålderskris verkar göra sig hemmastadd inom mig. Mamma, John och Emil blev ju bjudna på min fantastiska kycklingsallad och sedan gick vi på bio. Helt vardagligt. Helt och hållet trevligt.

Men kära vänner. Något födelsedagskalas för er blir det då inte! Det hela skulle skapa mer ångest än det skulle ge mig lycka. Trodde nog aldrig att en födelsedag skulle kännas så som den att fylla 23. Men det gör den. Och helt seriöst, även om 30 är det nya 20 - så är det bannemej inte lika roligt att fylla år längre.

Lektion ett avklarad.
Kan numera styra rodret(?), kryssa, och förstår i huvudsak uttryck som "falla av" och "skota hem". I ca två år har den gode Emil lovat att han ska lära mig att segla. Och äntligen, efter en stor spark i röven och tillsammans med Mats och Susanna, är jag påväg. Den stora illusionen om seglatsen runt halva jorden (eller åtminstone den till Grekland) känns numera bittert orealistisk. Men med lite jävlar anamma ska jag nog lyckas segla åtminstone till Klädesholmen i sommar. Och om jag är smart och tränar tålamod/segling som en kombo, kanske jag kan komma rätt så långt tillslut.


Hej. Å hå.

Lefkas, min kära grekiska ö. Tredje gången gillt och charter i all sin svennighet. Lyckligtvis hade vi hyrbil hela veckan, en fruktansvärt ful Suzuki Jimmy(!). Vi körde från kust till kust och upplevde stränderna, byarna, människorna, MATEN. En fantastisk seglats kring de närliggande öarna blev highlight no 1 denna gång. 
Trots 3 dagar med regn - hemma nu med tillhörande bränna och en röd Emil.


Hotellet.


Badbrud.


Badkille.


Porto Katsiki. Absolut favorit.






Honungstant 152.


Agios Nikitas.



We'll meet again.

Jag ber om ursäkt!

Hemkommenheten från Kina visade sig vara av lathetens karaktär. Bortsett från att låta bli att blogga, har jag endast gjort vad jag varit tvungen att göra (jobba) och så lite därtill som möjligt. Mickan och jag besteg visserligen Skansen Kronan men det får ses som ett undantag. Sanna lämnade mig för ca en vecka sedan för att ragga negrer i Holland, och. Ja. Här sitter jag nu.

Vår allas efterlängtade SOL försvann naturligtvis från Göteborg så fort jag kom hem, men började återigen lysa igår, Viktoria Ingrid Alice Desire's och prins Daniels dag till ära. Mormor och mamma skulle tydligen bunkra upp med jordgubbar doppade i vit choklad. Annika, Ida och magen, skulle å sin sida övervaka spektaklet på plats, vid kajen, i kungsträdgården eller Gud vet var. Själv åt jag som vid så många andra högtider sushi, och mös med rödvin framför den kritikerrosade filmen "Mary and Max", som var lätt överskattad.

Och här följer lite bilder.


Mamma och pappa har äntlligen kommit hem från Kina! Självklart firade vi familjärt på Klädesholmen med mammas paradrätt "kyckling i kokosmjölk med ris".


Pappa blev återigen glad så han sprack när han hörde att mamma och mormor skulle titta på bröllopet med vit choklad och jordgubbar. Då kunde han nämligen passa på att jobba lite, SAMT (icke att förglömma) titta på fotboll.


Somsagt, solen sken över prinsen och prinsessan.
Men imorgon åker vi till Grekland. Å då jävlar ska jag bli brun!


Annika på Steinbrenner och Nyberg. Tårtbuffé! Och jag har skaffat klippkort.

Låt mig summera dagen i ett ord: Jippo. Expot i sig, som en stor nöjespark eller en värld i miniatyrform. Och nationaldagen, som firades i Sveriges paviljong tillsammans med runt 200 andra utlandssvenskar. Mamma och kören, iklädda folkdräkter, sjöng Bellman och Ronja Rövardotter så det osade. En gubbe (tror han jobbade på konsulatet) höll ett tal om det svenska fosterlandet och började mot slutet lipa. Det bjöds på sillmackor och fria drinkar. Och med en utsikt över stadens neon, på den trevliga uteterassen, fann jag mig själv förvånansvärt nöjd mitt livs första 6:e juni firande. Kanske just för att jag inte hade förväntat mig någonting alls. Kanske för att jag var svensk men slapp vara i Sverige. Kanske för att snygg-Peter var där med gitarren.

Hursomhelst. Hemma nu. Har fumlat med jobbintroduktionen i brist på hjärnceller och önskar just nu att jag aldrig tackat ja till att jobba på ett demensboende. Men det blir ju bättre. Jag vet ju det. Jag vet.



Nationaldagen.


Terass Sweden. Expo Shanghai 2010.

Min resa i avslappnandets tecken börjar närma sig sitt slut. Endast 6 dagar återstår nu i den smoggtätade staden. Till min stora lycka har solen äntligen visat sig det senaste. Tillsammans med två andra likbleka lyxfruar har jag tagit tillfället i akt och till som tätt stekt mitt skinn rosarött vid poolen. Dessvärre utan möjlighet att kunna svalka mig i den. Trots en uppmätt temperatur på ca 30 grader, hävdar kineserna nämligen bestämt att det är alldeles för kallt för att bada såhär års. Sol vill de överhuvudtaget inte veta av, och att bli solbränd verkar vara kinesiska flickors värsta fasa. Överallt säljs "white powder" och ute på stan är det solparaply som gäller.

Jag har sakta men säkert börjat vänja mig vid att ta det jävligt lugnt. Att slippa laga mat är exempelvis en oerhörd lyx. Att gå på restaurang titt som tätt är inte heller dumt (Element Fresh ligger mittemot lägenheten!). Åtminstone om det inte är för mycket folk. Kineserna har inte någon aning om vad normal samtalston är utan skriker mestadels vilt och högljutt även om det så bara handlar om vädret. Men maten är fantastiskt god, och billig, naturligtvis. Kinesmaten är mestadels näringsrik smalmat, men dessvärre erbjuds även västerländsk matkultur. Resultatet är ett mecka av fetma, och till och med jag har lagt på mig. Nästan varje dag går jag de ca 50 metrarna till McDonalds utanför huset och köper mig en cheesburgare till mellanmål. Jag har blivit beroende.

Att inte ta tillfället i akt att gå på massage, manikyr och pedikyr, vore oerhört dumdristigt. Nu förstår jag nästan varför folk i Sverige lägger ner pengar på det. Manikyr kostar 50 kronor här, och resultatet både känns och syns. Pedikyr hade jag för allt i världen aldrig kunnat tänka mig att göra hemma, men här inser jag för första gången varför man borde unna sina fötter en rejäl skrubbning. Mamma får till och med för sig att hon förlorat några kilo hud, och studsar lätt hemåt. 100 kr kostar det, men då var vi på ett fint ställe. Det går att få betydligt billigare.
"Traditional Chinese Massage" är något av det bästa som hänt mig härnere. För en timma, ca 50-100 kr, får kroppen en omgång utan dess like. Man får massvis med energi och känner sig betydligt starkare. Första gången tyckte jag det gjorde ont, men sedan bad jag att ta i hårdare. "You like hard??" "Yes..".. Nästa gång tänker jag dock avsiktligen be om en kvinnlig massör. Rump- och benknådningen blev lite väl intim för min smak.

Att klippa sig är också ett nöje. För 88 kronor får du inte bara vald frisyr, utan hårtvätt, 15 minuters ryggmassage och öronrensning. Det verkar vara standard här för jag vet inte hur man väljer bort det. Den största förvången är dock hur bra klippningen blir i jämförelse med hemma. Jag hatar att gå till fristören och blir i princip besviken varenda gång. Men här verkar frisören, trots språkbarriären, förstå exakt hur jag vill ha det.

Det i särklass roligaste med Shanghai är ändå all billig shopping. Känslan av ett bra köp är aldrig långt borta, och det passar mig naturligtvis som handen i handsken, snål och girig som jag innerst inne är. Fejkmarket är alltid lika givande, och att pruta ser jag som en sport. Jag grämer mig över hur dyrt allting är hemma, med tanke på vad det egentligen kan kosta att producera. Av allt att döma är ändå det mesta nuförtiden tillverkat i länder som t.ex. Kina, och i de flesta fall ser jag ingen som helst skillnad i kvalité och stil. Att ett par Converse kostar närmare 700 kr i Sverige, när de tillverkas i samma fabrik som säljer skorna i Kina för 75 spänn, känns som ett skämt. Så jag skrattar lite och tänker att jag iallafall inte är hemma just nu.


Poolen. Som man inte får bada i.


Jag låter mig smittas av att alla kineser jämt gör peacetecknet på vartenda kort.


Chinese food.


Fett o gött. KAN INTE LÅTA BLI.


Suffie, superperfektionisten. Men bra blev det.


Feeejkskor.


På cloud9, en bar på 87:e våningen.


Utsikt från cloud9.


Snarare Family preventing?

För att jag är så barsnligt nöjd med min nya fejkklocka.


Och tillföljd av den här bilden.
Fantastiskt försök att testa Emils nya knasögon.

Tristess. Rastlöshet. Det går inte att undkomma skiten. Spelar tydligen ingen roll om man är i en av av världens största städer. Visserligen är skillnaden/känslan av vardagsgöra mellan Klädesholmen eller Göteborg och Shanghai uppenbart stor. Men ändå. Ändå sitter man här likt förbaskat och känner hur man inte orkar ta sig för något. Hur man drabbas av en konflikt mellan hjärna och kropp, där den första säger "låt oss hitta på något", medans nummer två undrar "SOVA?".

Visserligen skall tilläggas att jag blivit förkyld igen. Innebär förstås en hel del uppoffringar vad gäller tänkbara  aktiviteter. Eller lyxen att kunna slappna av och göra ingenting för den sakens skull. Det är svårt.
Visst, det var delvis därför jag kom hit. Men efter ett tag är det inget roligt att slappna av längre. För avslappning leder till tankar. Alldeles för många, störda och obehagliga för min del. Men den värsta av de alla: framtiden. Självklart. Framtidsångesten. Den finns alltid där! Och nu. Verkligare, STÖRRE, mer åldersrelaterad ju äldre jag faktiskt blir.
Jag hatar känslan av att känna att jag är tvungen att bestämma mig. Vet ju knappt för vad längre. Men det är inpräntat i mig, det är bara så det är. Fatta ett beslut. Välja något som leder till något. Investera. För framtiden.


Ja harrejävlar. Får väl avsluta med något mer lättsamt.


På glasögonfabriken.

Det är bara så det är.
Att jag saknar honom.

Igår följde jag med mamma och Ingrid till ett barnhem i Shanghai. Här finns barn i alla åldrar, från bebisar upp till 16 år. Några adopteras, men de handikappade eller utvecklingsstörda kommer förmodligen aldrig leva ett liv utanför instutitioner.
Det är med blandade känslor jag åker därifrån. Det gör ont att se så många barn instängda i ett rum, understimulerade och vissa oförståeligt fastbundna. Samtidigt är jag glad att kunna hjälpa, erbjuda åtminstone en kort stunds uppmärksamhet och kärlek. Men mest känner jag att jag skulle vilja göra mer.










Får jag ta med mig dig hem?!

Ännu en molnig dag åkte jag och mamma till IKEA.


Där var allt sig likt. Förutom att det såldes "swedish vodka", samt att kineserna mer än gärna tog sig friheten att somna i sängarna.



Pappa blev glad så han sprack för sin present från Sverige; bröllopschoklad Vickan y Bög Bernadotte.



Lördagens tempelbesök bjöd på rökelse och försök till bön.





Sedan drog vi på thailändsk restaurang. På borden runt omkring upptäckte vi ohäpnadsväckande nog hälften av Shanghais övriga svenskar.


Efter en förvånansvärt god måltid gjorde familjen ett mindre lyckat försök att gemensamt gå på hiphop klubb. Inträde kr: ALLDELES för dyrt.



Och här är beviset. Välkommen till familjen Snål.

Överallt. Så fort jag öppnar fönstret på morgonen slår det över mig. Tillsammans med doften av avgaser och en liten liten strimma sol som febrilt försöker stråla genom smoggen, är det exotiskt. Snudd på förtjusande. Men låt mig inte överdriva nu. Som när det kommer till HUR BILLIGT ALLTING ÄR. Massage för 50 kr, helkropps, 1 timma. BigMac Meal, 25. Converse, 75. Skål med ris, 3!

Naturligtvis är det härligt att vara tillbaka i Shanghai. Familjen är sig lik. Alla har sina outtalade roller. Den ömma modern, den lata brodern, den påstridiga systern, och den slitande fadern som, när han kommer hem från jobbet, får ta all skit som "Pappa, fixa Wiit, jag vet inte hur det fungerar!", "Skynda dig nu Håkan, jag får alltid vänta på dig!".
Funderade på att ha en pappa-dag framöver. 3 personer som lever på en enda mans inkomst, och samtidigt sitter på baken och rullar fingrarna. Dags att visa sin tacksamhet?

Jag har dock börjat bränna fläsk på gymet. Ett fantasiskt fint sådant. Ska se till att gå varannan dag framöver. Inte för att jag är fet utan för att jag mår bra av att röra på mig. Och bubbelpoolen är HELT OKEJ. Brukar ligga där och dåsa tillsammans med de andra lyxfruarna. Mestadels japaner faktiskt. Nakna! Känns som att de förföljer mig.

Vad gör man då annars som lyxbarn i Shanghai? Mamma volontärar på ett barnhem, går på målarkurs och sjunger i kör. Hittills har jag bara orkat gå med på kören. Men hej vad roligt det var. Inte så mycket för sångens skull som för alla puckon i gruppen. Nej, nu överdrev jag igen. Vad ska mamma säga? Låt oss bara hoppas att inte svett-Maja skvätter ner mig nästa gång vi ses. Eller att fisförnäma Malin tjötar hål i huvudet på mig. Fast snygg-Peter ser jag förstås gärna mer av, höhö.

Nu plingade en liten kines precis på dörren för att leverera någon slags madrass. Vem ska sova på den? Ännu ett av pappas påhitt, troligtvis.



Köttmamma!


I'm back!


Jag hittade Bega i kylen! Vi har så svårt att slita oss.


Bra middag.

Eller: Jag fattar svåra beslut.


Befinner mig i ett sinnestillstånd svårt att uttrycka i ord. Man skulle kortfattat kunna säga att det gått åt helvete med hela skiten. Att jag inte orkar med någonting alls längre. Ja, ungefär så ligger det till. I pinsam uttryckt klartext.

Egentligen är mina personliga problem inget att skriva om i en blogg (som i och för sig ingen läser) men. Ja, hursomhelst, ibland måste man se sanningen i vitögat och inse att man inte är så stark som man tror. Ibland behöver man sin familj. Och då måste man åka till dem. Men om de nu råkar bo på andra sidan jordklotet, vad gör man då? Man flyger dit, på Lördag. Hur sjukt det än är. Och man får helt enkelt ta konsekvenserna senare. Allt jag vet just nu är att jag behöver en ordentlig Rehab.

Ses igen den 8e juni.

Jag fick ett vykort från Hawaii.
Min halvamerikanska släkt har minsann varit nere och gottat sig.
Själv sitter jag här i mina nya springskor som jag surt lagt ner 800 spänn på. Försäljerskan lyckades till och med lura på mig tre par antifuktstrumpor för 150 spänn. Hur i helvete kunde jag vara så dum?
Jag kan inte ens använda dem. Har nämligen fått någon halsflussliknande skit som förbjuder nedsvettande träningsaktiviteter. Dessutom suger pollen all must ur mig. Jag får numera vara tacksam om jag slipper tokinhalera Bricanyl efter en långsam promenad i Slottskogen. Inte ens vitsipporna på köksbordet kan jag glädjas åt. Rakt ner i soporna bara.
Som grädde på moset fick jag IG på tentan, vilket jag naturligtivs räknat med men någonstans ändå inbillat mig att lärarna skulle förbise och skona mig.
Roligare stunder har man ju haft.

Om två helger var tanken att jag skulle åka till Oslo med "tjejerna" (hatar det uttrycket). Nu har det dock visat sig att min ekonomi spelar mig ett spratt. Jag brukar vanligen ha oerhört bra koll, men Alzheimers light verkar ha hälsat på mig igen. Ska göra en rejäl genomgång av pennigsflödet, eventuellt sälja allt jag äger.

Men först ska jag våga mig ut. Ut i pollenregnet.

Regnet öste ner lagom till att Cortegen skulle starta, och vagnstackarna blev troligtvis minst en timma försenade. Jag hade börjat vandra, ensam och förnedrad, eftersom ingen av mina vänner orkade gå med, mot Chalmers huvudentré. Plötsligt öppnade himlen sig och nedåt steg miljontals ljumma vårdroppar. Visserligen poetiskt och ganska vackert, men när jag insåg att mina kängor, som inte tål vatten, var värda mer än chalmeristernas förmodligen tafatta försök till spex (och fylla), vände jag på klacken och gick hemåt. Plockade några vitsippor i rännstenen och bestämde mig för att kvällen hade gjort sitt.

Emil var sur och tråkig och gick inte att konversera med. Även om jag naturligtvis borde unna honom ett vemodighetens sinne för ovanlighetens skull, blev jag bitter. Vi talade knappt med varandra. Vräkte istället i oss pizza på lördagen och McDonalds dagen därpå. På buggen var vi sämst av alla och vi fick flertalet vädjande blickar på oss när ledaren glatt ropade i högtalaren "och för de som känner att de skulle vilja gå om nybörjarkursen är det bara att anmäla sig i kassan".

Det enda som gjorde helgen värd att leva var Mikaela, sol, äpplepaj och min fontän. Vi började smida planer om bergbestigning av Kebnekajse och sommaren i övrigt. När våra rika svikarvänner lämnar oss för tågluff i juni är det bannemej inte mer än rätt att vi också har något roligt att se fram emot.



Att vara sämst är att kunna utvecklas.



Mickan gillar också fontäner.



Tillfälligt lyckorus.