Vilse -igen
Idag hamnade jag i Frölunda.
Har aldrig varit där förr, och hade visserligen planerat att åka dit. Men Frölunda visade sig vara STORT. Höghus och motorvägar så långt ögat kunde nå. Jag liksom krympte ihop.
Hade som vanligt kollat upp på Eniro vart mitt mål, i detta fall Sportlife, skulle ligga. Hade dessutom frågat Frölundaexperterna Jakob och Maha om vägen. MEN ändå blev det så fullkomligt fel. En så fullkomligt lång promenad! Som ledde till ett fullkomligt dåligt humör.
Förtvivlad ringde jag Emil som försökte guida via en karta på sin mobiltelefon. Men tyvärr tog tålamodet slut och jag hittade aldrig till Sportlife. Visserligen fick jag genom värstingpromenaden min träning också denna dag. Men vilsenheten jag bedriver måste få ett slut. För också idag tog jag till belöningstekniken som plåster på min förvirring. Och så vitt jag vet är jag ännu inte gjord av pengar.
I skolan finner jag samtidigt min panna liggandes i djupa veck. Knappast bra rehab för huvudvärken. Men jag måste ändå säga att det är väldigt intressant. Biokemi, cellbiologi, histologi, obduktion (nästa vecka!). Förstår naturligtvis inte mer än hälften och önskar att pappa var här. Men jag slår mitt feta huvud ihop med mina nufunna vänner i klassen och hoppas att vi tillsammans hittar rätt väg.
Check
Har precis slukat två förföriskt goda getosttoasts. Det är fredag och jag är lycklig igen. Katarina och jag gjorde glädje/vårskri igår efter redovisningen som gick SKITBRA, och jag känner att jag återigen upplever nöjdheten i tillvaron.
Idag har jag dock förvillat mig i Vasa på jakt efter "Hole's human anatomy & physiology". Eniro lovade att Studentakademibokhandeln skulle ligga i området, men jag, som aldrig riktigt lyckats inse mitt senildementa lokalsinne, fick en lång promenad runt både kyrkor, parker och diverse uppförsbackar. När jag tillslut kom fram, 5 minuter innan den sorgligt fula shoppen skulle stänga, visade det sig att någon jävel precis hunnit köpa det sista exemplaret. Jag sätter nu ALL min tilltro till antingen Maria eller Johanna som kommer tvingas låna ut boken till mig. Då kan jag dessutom låtsas att jag tjänar 600 spänn.
Ikväll bockar jag hursomhelst av.
* 7,5 HP (mitt livs första) -CHECK
* Ledig helg -CHECK
* Buggkurs påbörjad -CHECK
* 10 grader och sol -CHECK
* Bjuden på resa till Budapest i april -CHECK
* Hopp om livet -CHECK
Men jag saknar mamma, pappa och John som just nu befinner sig i Malaysia. Grr, det är sånt man missar när man försöker klara sig själv och växa till vuxen på annan ort. Annat land. MEEN jag hörde att det skulle bli åska hela veckan så jag slipper nog vara bitter... Skänker även en tanke till sötaste kines-Eva som aldrig förr flygit och är rädd för vatten. Puuh.
Det är roligt med grupparbete
Peppar mig själv inför den KATASTROFALA morgondagen! Nej, nu överdrev jag igen.
Men kursen i litteratursökning är nog den mest värdelösa jag någonsin genomlidit. Inte för att jag inte haft roligt under tiden. Se bara här:
Jag ser ju helt otroligt lycklig ut.
Men tro inte inte att det är på riktigt! ACK NEJ. Utanför grupparbetets lyckliga fasad, uppleveler jag en av mina värsta veckor någonsin. Nöjdheten är för länge sedan bortblåst. Varken kakor eller föräldrar kan pigga upp mig. Yogan förfaller trots mina senaste "böjningsframgångar" och jag spenderar mesta delen av min fritid i ett apatiskt tillstånd i sängen.
Bortsett från igår eftermiddag då jag i all min förtvivlan tog till den drastiska belöningstekniken. Vårjacka, vårkängor och ljuslyktor! Nu när jag tänker på mina fina nya saker kan jag faktiskt fortfarande säga att jag känner mig glad. Dock känner jag ett oerhört medlidande med min medshoppare Sanna, som inte hade fullt så bra handlingsflyt. Det blev en 49kronors sjarl från H&M.
Nåja. Imorgon är kurshelvetet slut. Vi kommer helt klart stråla av energi på redovisningen, så att vi så snart som möjligt kan få gå hem och fira. Sedan tänker jag inte anstränga mig det minsta i helgen! För på måndag börjar jag med anatomi och fysiologi-kursen. Och då blir det BLOD.
Nöjd
Jag sitter och smakar på känslan av att känna sig nöjd. Sitter och funderar över hur länge den tänker stanna kvar.
Jag vet inte om jag klarade tentan men jag skulle bli skandalast förbannad om det visade sig att jag inte fått godkänt. Det kändes bra och jag är i vilket fall som helst nöjd med att ha överlevt en fruktansvärt plågsam vecka. Det var säkert 3 år sedan jag läste något i utbildningssyfe överhuvudtaget. Men jag inser att min hjärna otroligt nog expanderat i minneskapacitet sen gymnasieåren. Och jag får för mig att jag utvecklat någon form av högre intelligens. Men det är naturligtvis bara en illussion som nu uppstått som kontrast till den destruktiva känslan av otillräcklighet och hopplöshet under tiden man pluggat inför tentan. Gissningsvis.
Jag sitter iallafall här i min lilla lägenhet och jag tar det lugnt. Försöker ta vara på timmarna innan nästa studiefas tar vid. Jag lyssnar på DiLeva och klockan är nio på fredag kväll. Mina klasskamrater är på tentafest hos, hör och häpna, Agnes Käll. (Den RIKTIGA Agnes Käll som ironsikst nog också skrivit tenta idag, och som jag närsomhelst ska ta tag i att boka återträff med!).
Hursomhelst är jag inte det minsta avundsjuk. Jag känner mig heller inte ensam. Det är något nytt som håller på att hända med mig, jag är säker på det. När jag dessutom lever på en känsla som att vara nöjd blir jag extra avslappnad.
Det gäller att passa på.
Jag kryper upp i duntäcket nu och det är allt som krävs. För en gångs skull.
Jag bara är. 
Då pappa segrade över John i armbrytning.
Så känns det.
Veckans frosseri
Omvårdnadens grunder -perspektiv och förhållningssätt. Omvårdnadens grunder -ansvar och utveckling. Filosofi och omvårdnad. Interkulturella studier. Kompetensbeskrivning av legitimerad sjuksköterska. ICN:s etiska kod för sjuksköterskor. Hälso- och sjukvårdslagen, Socialtjänstlagen, Offentlighets- och sekretesslagen. Diverse obegripliga engelskspråkliga artiklar. Samt ett tiotal egentillverkade mindmaps av MYCKET tivelaktig karaktär.
Fredag. Tenta. Ångest.
Jag behöver semester.
3 månader senare
Annikas glädje fann i lördags inga gränser. 3 månaders väntan från bokningsdagen i Shanghai och det var svårt att hålla människan i schack. Att konserten mestadels bestod i epelepsiframkallande ljus verkade inte bekymra merparten det minsta. Själv intog jag en plats i hörnet, nära nödutgången och iförd hemmagjorda öronproppar. Skyller nu detta på min fantastiska mognad. En mognad, som kvällens yngre män dock inte verkade ha förstått sig på. Det är numera alltid lika undehållande att bli uppraggad av söta små 90:or som mycket väl kunde varit min lillebror.
Klockan ett var övningskörandet slut. Annikas huvud hade frusit fast i headbangarposition och det verkade som att alla såg fram emot att sova. Jag och Mickan gick åt varsitt håll och lämnade kvar Annika som insisterade på att hon skulle klara sig själv hem.
Dagen efter får jag ett sms som berättar att Annika minsann tagit vagnen till Sticky efter konserten. HUR ORKADE HON? Jag vänder och vrider mig kring denna fantastiskt filosofiska fråga och inser ännu en gång att jag håller på att bli gammal.
Åtminstone i sinnet. Tydligt är att jag ännu ser tillräckligt ung och läcker ut för att platsa på Chalmers vimmelhemsida: http://cffc.se/bilder/2010/slagsmalsklubben/9953/
Rakade ögonbryn ska det va
Jag inväntar just nu Mikaela. Slagmålsklubben och vårt ÄLSKADE Chalmers väntas ännu lite senare.
Jag mår illa. Men jag tänker trotsa. Trots allt.
Tvivelaktiga beslut
Att inte veta
om man vill
släppa taget
Att ha gått vidare
men ändå
stampar kvar
Att inte veta om det är
kärlek man önskar
eller Honom
Att hoppas
på tecknet
Svaret
Att vänta
Eller våga
Ta steget
och aldrig mer se tillbaks
Internationella sushidagen
Jag vill inte på något sätt försöka sopa kvinnodagen under bordet.
Bara en aning.
Jag nickade och log ivrigt när föreläsaren idag sa att "det här är en viktig dag mina vänner!, och dessutom är det 100års jubileum". Det kan jag lätt förstå. Men samtidigt måste jag krypa till korset och erkänna att jag ändå litegranna ljög.
Dessa dagar. Komersialismens offer. Och denna, som sorgligt nog initierar att alla andra 364 dagar är männens dag?
Svaret finns väl förstås i en nyans av grått.
Jag satsar ändå på sushi. Men det blev en av de osmakligaste bilder jag någonsin sett på mig själv. Och min mun.
Hurra!
När solen skiner
Jag har legat i ide några månader nu. Min hud har färgats gråvit för att likt en kameleont smälta in i bland alla andra dödgrävare i göteborgsvinterhelvetet. Jag har glömt smaken av solbränd hy, och blotta tanken på ljus har endast kunnat införlivas i stearinets tecken.
Men precis som efter alla andra vintrar så kommer det en bättre dag. Helt plötsligt börjar folk le igen. Vi får äran att uppleva utomhusmiljön i FÄRG och man inser att det är fascinerande, som att upptäcka något nytt, gammalt, glömt.
Dvs. alla utom jag. Någon, eller något, har nämligen kedjat fast mig i min lägenhet JUST idag. Prokrastinering, som det så fint heter, har aldrig gjort sig mer påmint. Jag måste plugga. Ändå sitter jag här och gör ingenting. Vore det då inte bättre att gå ut i solen? Som så många gånger förr slutar tanken på att man måste plugga, i så mycket energispill att allt utminnar i inget mindre än apati. Jag betvivlar starkt att jag någonsin kommer lyckas bryta detta mönster. Jag betvivlar därmed också starkt uttalandet om mig som gjordes av en man jag träffade för några veckor sedan: "Är du inte lite för intelligent för att bli sjuksköterska?".
De goda nyheterna är att jag har jobb i sommar. Antingen på Tjörn eller i stan. Väljer förmodligen det sistnämnda, främst för att slippa familjekonflikter vid övernattningar på Klädesholmen. Men eftersom jag är varm i kläderna på mitt gamla jobb kanske jag för första gången i mitt liv kan löneförhandla. Pengar VS husfrid. Tricky one.
Nä men om man skulle ta och hämta tvätten då! Kunde ju inte valt en bättre dag för det projektet heller.
Tacka vet jag Annikas känsla av att vilja dö på kinesiska muren.
Bra att ha i åtanke när man tycker synd om sig själv.
Livet i rutan
Samhället föder alltid dessa nya behov.
Att blogga är ett.
Jag surfade nyss runt på de "mest aktiva". Och jag kan inte släppa en grej. En tanke.
Om JAG, som knappt bloggar något alls, är konstant stressad över mitt liv, hur stressade är då inte alla bloggande tonårstjejer (vissa typ 13 bast) som verkar uppdatera sitt liv på webben sisådär 5 gånger om dagen? Visserligen handlar det mest om dagens outfit. MEN ÄNDÅ.
Jag får andnöd.
http://myzaans.blogg.se/
Fast det kan förstås som vanligt bara vara så att det är mig det är fel på.
