bakåtframåt.blogg.se

Jag har legat i ide några månader nu. Min hud har färgats gråvit för att likt en kameleont smälta in i bland alla andra dödgrävare i göteborgsvinterhelvetet. Jag har glömt smaken av solbränd hy, och blotta tanken på ljus har endast kunnat införlivas i stearinets tecken.
Men precis som efter alla andra vintrar så kommer det en bättre dag. Helt plötsligt börjar folk le igen. Vi får äran att uppleva utomhusmiljön i FÄRG och man inser att det är fascinerande, som att upptäcka något nytt, gammalt, glömt. 

Dvs. alla utom jag. Någon, eller något, har nämligen kedjat fast mig i min lägenhet JUST idag. Prokrastinering, som det så fint heter, har aldrig gjort sig mer påmint. Jag måste plugga. Ändå sitter jag här och gör ingenting. Vore det då inte bättre att gå ut i solen? Som så många gånger förr slutar tanken på att man måste plugga, i så mycket energispill att allt utminnar i inget mindre än apati. Jag betvivlar starkt att jag någonsin kommer lyckas bryta detta mönster. Jag betvivlar därmed också starkt uttalandet om mig som gjordes av en man jag träffade för några veckor sedan: "Är du inte lite för intelligent för att bli sjuksköterska?".

De goda nyheterna är att jag har jobb i sommar. Antingen på Tjörn eller i stan. Väljer förmodligen det sistnämnda, främst för att slippa familjekonflikter vid övernattningar på Klädesholmen. Men eftersom jag är varm i kläderna på mitt gamla jobb kanske jag för första gången i mitt liv kan löneförhandla. Pengar VS husfrid. Tricky one.

Nä men om man skulle ta och hämta tvätten då! Kunde ju inte valt en bättre dag för det projektet heller.


 
Tacka vet jag Annikas känsla av att vilja dö på kinesiska muren.
Bra att ha i åtanke när man tycker synd om sig själv.