Hänt
Konsekvent Konfererande Kreativa Klubben har haft sitt första möte.
Samtalsämnena cirkulerade kring "Vad häller du i kaffet om mjölken är slut?" och "Jag har också sett en SÅNDÄR...neger." Mickan bjöd på kaffe med dopp och samtliga (2) förutom Sanna, stickade på en halsduk. Klubbens grundare, halvdansken Linn, hade naturligtvis viktigare planer denna afton. Vilket svek till denna klubb, vars syfte är något i stil med att pyssla, men också kan ses som ett desperat försök att umgås på ett mer civiliserat sätt än med alkohol. Min tolkning är dock att vi håller på att bli gamla.
Jag har nu hursomhelst ÄNTLIGEN slutfört halsduksprojektet som påbörjades år 2006. Resultat: förjävligt. Men kul hade vi.
Kreativiteten satt kvar i mina fingrar ända fram till på fredagen, då jag till min stora förtjusning fick ett paket på posten med äkta pappersfotografier från Afrikat. Fantastiskt! tänkte jag och klistrade ihop ett kollage av hela härligheten, som jag sedan hängde upp ovanför köksbordet. GOD MORGON har således äntligen fått en verklig innebörd för mig.
I onsdags stack jag förresten en gubbe i magen. Jag gav nämligen INSULIN för första gången i hela mitt liv. Innan dess hade jag, hör och häpna!, tagit ett BLODPROV på honom. Inte en svettdroppe, inte minsta darrning eller tecken på svimning från min sida.
Jag skrattade för mig själv hela vägen hem från praktiken. Och hade jag inte varit så fattig som jag var då, hade jag köpt en stor fet prinsesstårta för att fira bragden.
Medan jag ändå håller på att rabbla upp min vecka i preteritum, kan jag också tillägga att jag varit på bio. Shutter Island. Psykologisk thriller, spännande som in i baljan. Öppet slut, minst sagt. Egentligen inte min typ av film men jag är imponerad, och det händer ju inte så ofta.
Slutligen. Löning! Vilket bl.a. betyder att jag precis som alla andra tjejer i 20 års-åldern numera äger ett par 199kronors jeans från Gina Tricot. Men det är förstås en VILD gissning.
Bizarre love triangle
Medans jag igår satt och dreglade över italiensk discomusik från 80-talet, kom jag över en helt annan 80-tals dänga. Inte nog med att jag fick en musikalisk orgasm, jag insåg snabbt att den ganska banala texten påminde om mitt eget så kallade kärleksliv. Jag dansade och grät. Och visste efter ett antal hundra repeats inte vad jag skulle tro om mig själv längre.
Men bra är det.
90-taliserad version för det moderna örat.
http://www.youtube.com/watch?v=2Ad5wAyFRbA&feature=related
New Orders övriga är för övrigt också riktigt SMASKENS.
Neverending story
Eller som Rebecka skrev: neverending winter.
Drivorna av snö har prytt gatorna ända sen jag kom hem från Shanghai, och värre ska det bli. Imorgon föutspår vädergudarna (Aftonbladet?) snökaos och därmed utomhusvistelse på egen risk.
Jag gillar det. Inte för att jag inte längtar till våren, utan för att varningen känns nostalgisk. Känns 90-tal, rosa overall och lågstadiet. Då man var ung, oförstörd och lyckligt ovetande. Då man fick stanna hemma från skolan och tänkte: SNÖ! Inte snöKAOS.
För övrigt är första praktikdagen gjord. Min såkallade mentor heter Anki och är hur ball somhelst. En riktig förebild faktiskt. Kul att man kan ha flyt med nåt nuförtiden. Genomled blodstick (TITTADE PÅ) och diverse övriga nålprocedurer utan att svimma. Ger mig själv en klapp på axeln och avslutar nu fredagskvällen i efterlängtat frosseri: salt och vinäger chips samt en skvätt vitt vin.
En dag på jorden
Nyvaken.
En kort men intensiv shoppingrunda med Sanna och jag kommer hem dödshungrig.
Laga mat? Bokstavligen kastar mig i min obäddade säng och sträcker mig sedan på något mirakulöst sätt 6 meter till köket. Finner diverse rester från fars besök. Maraboukaka, russin, nötter. Maläter.. vill kräkas men orkar inte. Somnar sött.
En till synes totalt meningslös dag i mina ögon. Men i jämförelse med de senaste dagarnas visit i HELVETET så... Tänker nu dock inte rabbla upp en massa självömkande kuriosa som förklarar det hela. Endast poängtera att panikångestattacker är vanligare än man tror.
Detalj: Pappas besök hade naturligtvis blivit betydligt trevligare om jag inte kastat ner även honom i skiten. Men för att se det positiva i sammanhanget - vi åt flera goda middagar (bl.a. en hos Anders, Maria och Ellen), hade många intressanta filosofiska samtal, och viktigast av allt: han köpte en spillrans ny skrivare åt mig. 
OBS! Ellen bjöd på tårta.
----
Denna dag på jordens absolut viktigaste händelse är nu att jag och Jacob har gjort en deal. Inte en såndär läskig som handlar om pengar och så. Utan en ÄNNU värre, dvs. en sån där man lovar sig själv och varandra något som man naturligtvis inte kan hålla och i slutändan vanligen leder till besvikelse, gråt, depression, (och död). ...
Dealen är något så simpelt som att vi ska försöka ändra våran i dagsläget inte så goda inställning till studerandet. 1. Vara positiv! 2. Inte tänka så mycket! 3. Relax! (OSV.)
Om det slutar i ond bråd och död vet ingen än så länge. Men vi slår vora kloka skallar ihop på att det inte blir så.
Panik + ångest
Vad blir det?
Skrot
Jag orkar inte. Fredriks idé var god och jag tänker stå fast vid den. Men min egen patetiska tro på att jag skulle orka skriva ett blogginlägg VARJE DAG? Skrotar den. Satsar på att sänka min stressnivå som skol-förbättringsarbete istället. Yoga morgon och kväll, 10 min räcker gott och väl. Möjligen spikmatta på det.. ahh längtar.
Middagen på Linné igår var förresten utsökt. Piggnade till ordentligt efter den kulinariska upplevelsen av getost, oxfilé och tzatsiki. Passade dock det milda rödvinet. Emil gick med hem och vi kollade SVTs "Konsten att vara människa". SÅ BRA att jag somnade lycklig med tron att det kanske finns hopp för dethär samhället trots allt. Idag vet jag inte för nu måste jag plugga.
Äldst vet bäst
Sanna är äldst. 23 år sen förra veckan, och vi andra ungdomar borde kanske ha lyssnat bättre. Chalmers var inte så jävla rockigt faktiskt. Vår visa gamla vän hade alltså rätt, och hemmafesten som Linnéa tippsade om hade varit top notch. Det var dock rätt så underhållande när jag träffade på några av mina kursare från Sjuksköterskeprogrammet. På toaletterna. Två brudar som jag knappt snackat med kommer fram till mig och vi tar snabbt några klassiska "BEST FRIENDS + alkohol" bilder. Men det riktigt roliga är när jag går fram till ytterligare tre andra kursare i baren. Folk som jag faktiskt trodde jag fått lite kontakt med i skolan. "Vem är du?" svarar de.
Men jag hade en bra dag ändå. Kastade ut pappa runt 8 på lördag morgon. Eller. Han skulle ändå till Tjörn. Glömde senare bort att jag hade tvätttid. Smärre demens är troligt. Hursomhelst, gled mig igenom dagen. Klockan blev 18 och jag och Mickan drog till Sannas nya lya. Rita, skissa, gissa leken blev kvällens höjdpunkt. Speicellt med tanke på att Linn och jag var bäst. För att välkomna oss till lyan bjussade Sanna på en liten chokladkaka samt MASSVIS med vin. Den matfattiga kombon har resulterat i en svår söndagsmorgon/förmiddag, där jag tvivelaktigt försökt hålla mig i upprätt position utan att kräkas. Har nämligen varit värdinna och serverat kaffe och kakor till mormor, morfar och pappa som nyss hälsat på. Trevligt värre dock.
Emil kommer strax hit och han har lovat att bjuda mig på middag. Mysigt, och bra för ekonomin. Vore synd att kräkas då.
Pappa
Är på besök. Dock just nu på ett superviktigt/hemligt miljömöte på Järntorget. Passat på att yoga lite innan han är tillbaka igen. Lägenheten är rätt liten SÅ ATT.
Kråkan sov förresten på golvet och pratade som vanligt i sömnen. Att bli väckt kan dock ha sina fördelar om det är till ljudet av "JAA das kann wir machen mr jungst!" eller "...japanerna gör det ändååå." Man skrattar så man praktiskt taget dör. Min bror förstår helt klart här.
Ikväll blir det någon form av mustig kycklingmåltid. Senare möjligen den piratkopierade AVATAR som pappa hade med sig från Shanghai. TACK KÄRA FAR!
Fantastiska Fredrik
En ny era i mitt bloggande skall uppstå!
Mycket tack vare min fantastiska vän Fredrik har jag nått en ny insikt.
Vi skypade igår. Luleå - Göteborg och det var mycket trevligt. Tankefröt uppstår när Mr. Väg och Vatten kritiserar min blogg att vara av mycket negativ framtoning. JAG VET. Det är sant. Jag försvarar mig dock snabbt med kommentaren att man ju ofta har ett behov av att få ur sig massa skit. Han köper resonemanget, tror jag. Och vi kommer senare fram till att det är ett sätt att utvecklas, gå vidare.
Men.
Jag har tänkt om. Eller tänkt vidare på det där första uttalandet, påpekandet. Den negativa framtoningen i min blogg. Måste ändras. Kanske inte skrivstilen i sig, tragikomik är underhållande. Men mitt sätt att tänka, se saker på, och därefter präntas ner på pappret...
Det positiva måste ta mer plats.
Det fantastiskt passande med Fredriks uttalande var att jag idag har gjort kopplingen till en ny uppgift vi fått i skolan. "Personligt förbättringsarbete -hållbar hälsa som student". Går ut på att under 14 dagar, varje dag göra något bra för sin hälsa och under tiden dokumentera det. Den första tanken man får är naturligtvis träning eller matvanor. Men jag har bestämt mig för att helt enkelt tänka mer positivt i vardagslivet. För jag vet att jag skulle må bättre av det. Få bättre psykisk hälsa. Bloggen ska nu vara min hjälp på vägen genom att varje dag skriva ett inlägg med på något sätt positiv framtoning. I 14 dagar framöver alltså. Minst.
Idag är jag nöjd med att ha köpt ett par nya skor. Inte nog med att de var realiserade, de var praktiska också. Passande för ett visst fantastiskt väder utanför fönstret. Och nu ska jag städa. Faktum är att jag älskar att städa! Och ikväll klockan 18 blir historiskt. Pappa kommer och hälsar på från Shanghai!!! Se så många utropstecken jag gjorde. Ett tecken på entusiasm. POSITIVT!
Mer av detta i sommar Fredrik?
I mitt kvarter
Sitter på spårvagnen djupt försunken i "Omvårdnadens grunder" när jag plötsligt inser att det är dags att gå av. Försöker febrilt trycka på stopp-knappen som inte verkar fungera. Reser mig och drar i snöret. 3 gånger, 5 gånger, hårdare, ljudligare. Nu är jag riktigt stressad och irritationen smittar av sig till mina ögon. Då, när jag med mordisk blick just ska gå fram till konduktören, tar en pensionär mittimot mig tag i min arm. "Ser du inte att den lyser flicka lilla?"
Jag tar ett steg fram och DÅ SER jag. "Stannar" skylten lyser faktiskt. Jag ler falskt och inser i nästa sekund att jag har sämre syn än en pensionär. Mitt dåliga tålamod verkar heller inte finna några gränser, och ja. Det går utför.
Innan jag ska hem går jag in i min lokala Ica-butik. Ica Toppen. Utbudet är naturligtvis sämre än Ica Bojen på Klädesholmen, priserna högre. Men det verkligt uppseendeväckande är - de sysslar med någon form av välgörenhetsarbete. Jag har inte riktigt listat ut på vilket sätt än. Men. Hur kan det komma sig att det arbetar fler i affären än vad det finns kunder? Hela familjen Tai är där, - mamma, pappa, son, lillasyster med söta flätor. En jättefet svensk kille och en supersmal. Två tanter som ser likadana ut, varav en bryter på polska. En tredje som ser utvecklingsstörd ut. Slutligen en tillsynes normal tjej i min ålder och en äldre, respektinigvande man.
I dörren påväg ut i svinkylan igen, växlar jag blick med två av Majornas lokala pundare. Det är en kvinna och en man i 30-års åldern och de är påtagligt kära i varandra. Jag har sett de många gånger förr, mestadels på spårvagnen med en flaska Xider i handen, men aldrig såhär nära. För ett kort ögonblick blir jag rädd.
Väl hemma i lägenheten har den lokala kvarters-tidningen letat sig in i mitt brevinkast. Skrattar högt i min stilla ensamhet när jag läser som vad som hänt i "Polisrapporten":
Järntorget. Söndag 24 januari klockan 15.55.
Vapenbrott. På en spårvagn iakttas en man med pistol i byxlinningen. Han går av vid Järntorget, drog på sig en rånarluva, tar fram en stor sax och står och väntar vid en bankomat. Han grips av polis.
Idag. Jag inser att detta är mitt kvarter. Det är här jag lever, handlar mat, går på promenad. Det är med dessa människor jag måste samsas. Förra året hade jag förmodligen tyckt att alla var puckon. Men nu.
Jag gillar det. Får mig att känna att jag kanske inte är så himla konstig trots allt.
Och nu ska jag vidare till skolan igen. Försöker smälta in i detta nya, vardagliga liv. Jag försöker se bort från smärtan och se det goda. Jag försöker.
