bakåtframåt.blogg.se

För att jag är så barsnligt nöjd med min nya fejkklocka.


Och tillföljd av den här bilden.
Fantastiskt försök att testa Emils nya knasögon.

Tristess. Rastlöshet. Det går inte att undkomma skiten. Spelar tydligen ingen roll om man är i en av av världens största städer. Visserligen är skillnaden/känslan av vardagsgöra mellan Klädesholmen eller Göteborg och Shanghai uppenbart stor. Men ändå. Ändå sitter man här likt förbaskat och känner hur man inte orkar ta sig för något. Hur man drabbas av en konflikt mellan hjärna och kropp, där den första säger "låt oss hitta på något", medans nummer två undrar "SOVA?".

Visserligen skall tilläggas att jag blivit förkyld igen. Innebär förstås en hel del uppoffringar vad gäller tänkbara  aktiviteter. Eller lyxen att kunna slappna av och göra ingenting för den sakens skull. Det är svårt.
Visst, det var delvis därför jag kom hit. Men efter ett tag är det inget roligt att slappna av längre. För avslappning leder till tankar. Alldeles för många, störda och obehagliga för min del. Men den värsta av de alla: framtiden. Självklart. Framtidsångesten. Den finns alltid där! Och nu. Verkligare, STÖRRE, mer åldersrelaterad ju äldre jag faktiskt blir.
Jag hatar känslan av att känna att jag är tvungen att bestämma mig. Vet ju knappt för vad längre. Men det är inpräntat i mig, det är bara så det är. Fatta ett beslut. Välja något som leder till något. Investera. För framtiden.


Ja harrejävlar. Får väl avsluta med något mer lättsamt.


På glasögonfabriken.

Det är bara så det är.
Att jag saknar honom.

Igår följde jag med mamma och Ingrid till ett barnhem i Shanghai. Här finns barn i alla åldrar, från bebisar upp till 16 år. Några adopteras, men de handikappade eller utvecklingsstörda kommer förmodligen aldrig leva ett liv utanför instutitioner.
Det är med blandade känslor jag åker därifrån. Det gör ont att se så många barn instängda i ett rum, understimulerade och vissa oförståeligt fastbundna. Samtidigt är jag glad att kunna hjälpa, erbjuda åtminstone en kort stunds uppmärksamhet och kärlek. Men mest känner jag att jag skulle vilja göra mer.










Får jag ta med mig dig hem?!

Ännu en molnig dag åkte jag och mamma till IKEA.


Där var allt sig likt. Förutom att det såldes "swedish vodka", samt att kineserna mer än gärna tog sig friheten att somna i sängarna.



Pappa blev glad så han sprack för sin present från Sverige; bröllopschoklad Vickan y Bög Bernadotte.



Lördagens tempelbesök bjöd på rökelse och försök till bön.





Sedan drog vi på thailändsk restaurang. På borden runt omkring upptäckte vi ohäpnadsväckande nog hälften av Shanghais övriga svenskar.


Efter en förvånansvärt god måltid gjorde familjen ett mindre lyckat försök att gemensamt gå på hiphop klubb. Inträde kr: ALLDELES för dyrt.



Och här är beviset. Välkommen till familjen Snål.

Överallt. Så fort jag öppnar fönstret på morgonen slår det över mig. Tillsammans med doften av avgaser och en liten liten strimma sol som febrilt försöker stråla genom smoggen, är det exotiskt. Snudd på förtjusande. Men låt mig inte överdriva nu. Som när det kommer till HUR BILLIGT ALLTING ÄR. Massage för 50 kr, helkropps, 1 timma. BigMac Meal, 25. Converse, 75. Skål med ris, 3!

Naturligtvis är det härligt att vara tillbaka i Shanghai. Familjen är sig lik. Alla har sina outtalade roller. Den ömma modern, den lata brodern, den påstridiga systern, och den slitande fadern som, när han kommer hem från jobbet, får ta all skit som "Pappa, fixa Wiit, jag vet inte hur det fungerar!", "Skynda dig nu Håkan, jag får alltid vänta på dig!".
Funderade på att ha en pappa-dag framöver. 3 personer som lever på en enda mans inkomst, och samtidigt sitter på baken och rullar fingrarna. Dags att visa sin tacksamhet?

Jag har dock börjat bränna fläsk på gymet. Ett fantasiskt fint sådant. Ska se till att gå varannan dag framöver. Inte för att jag är fet utan för att jag mår bra av att röra på mig. Och bubbelpoolen är HELT OKEJ. Brukar ligga där och dåsa tillsammans med de andra lyxfruarna. Mestadels japaner faktiskt. Nakna! Känns som att de förföljer mig.

Vad gör man då annars som lyxbarn i Shanghai? Mamma volontärar på ett barnhem, går på målarkurs och sjunger i kör. Hittills har jag bara orkat gå med på kören. Men hej vad roligt det var. Inte så mycket för sångens skull som för alla puckon i gruppen. Nej, nu överdrev jag igen. Vad ska mamma säga? Låt oss bara hoppas att inte svett-Maja skvätter ner mig nästa gång vi ses. Eller att fisförnäma Malin tjötar hål i huvudet på mig. Fast snygg-Peter ser jag förstås gärna mer av, höhö.

Nu plingade en liten kines precis på dörren för att leverera någon slags madrass. Vem ska sova på den? Ännu ett av pappas påhitt, troligtvis.



Köttmamma!


I'm back!


Jag hittade Bega i kylen! Vi har så svårt att slita oss.


Bra middag.

Eller: Jag fattar svåra beslut.


Befinner mig i ett sinnestillstånd svårt att uttrycka i ord. Man skulle kortfattat kunna säga att det gått åt helvete med hela skiten. Att jag inte orkar med någonting alls längre. Ja, ungefär så ligger det till. I pinsam uttryckt klartext.

Egentligen är mina personliga problem inget att skriva om i en blogg (som i och för sig ingen läser) men. Ja, hursomhelst, ibland måste man se sanningen i vitögat och inse att man inte är så stark som man tror. Ibland behöver man sin familj. Och då måste man åka till dem. Men om de nu råkar bo på andra sidan jordklotet, vad gör man då? Man flyger dit, på Lördag. Hur sjukt det än är. Och man får helt enkelt ta konsekvenserna senare. Allt jag vet just nu är att jag behöver en ordentlig Rehab.

Ses igen den 8e juni.

Jag fick ett vykort från Hawaii.
Min halvamerikanska släkt har minsann varit nere och gottat sig.
Själv sitter jag här i mina nya springskor som jag surt lagt ner 800 spänn på. Försäljerskan lyckades till och med lura på mig tre par antifuktstrumpor för 150 spänn. Hur i helvete kunde jag vara så dum?
Jag kan inte ens använda dem. Har nämligen fått någon halsflussliknande skit som förbjuder nedsvettande träningsaktiviteter. Dessutom suger pollen all must ur mig. Jag får numera vara tacksam om jag slipper tokinhalera Bricanyl efter en långsam promenad i Slottskogen. Inte ens vitsipporna på köksbordet kan jag glädjas åt. Rakt ner i soporna bara.
Som grädde på moset fick jag IG på tentan, vilket jag naturligtivs räknat med men någonstans ändå inbillat mig att lärarna skulle förbise och skona mig.
Roligare stunder har man ju haft.

Om två helger var tanken att jag skulle åka till Oslo med "tjejerna" (hatar det uttrycket). Nu har det dock visat sig att min ekonomi spelar mig ett spratt. Jag brukar vanligen ha oerhört bra koll, men Alzheimers light verkar ha hälsat på mig igen. Ska göra en rejäl genomgång av pennigsflödet, eventuellt sälja allt jag äger.

Men först ska jag våga mig ut. Ut i pollenregnet.

Regnet öste ner lagom till att Cortegen skulle starta, och vagnstackarna blev troligtvis minst en timma försenade. Jag hade börjat vandra, ensam och förnedrad, eftersom ingen av mina vänner orkade gå med, mot Chalmers huvudentré. Plötsligt öppnade himlen sig och nedåt steg miljontals ljumma vårdroppar. Visserligen poetiskt och ganska vackert, men när jag insåg att mina kängor, som inte tål vatten, var värda mer än chalmeristernas förmodligen tafatta försök till spex (och fylla), vände jag på klacken och gick hemåt. Plockade några vitsippor i rännstenen och bestämde mig för att kvällen hade gjort sitt.

Emil var sur och tråkig och gick inte att konversera med. Även om jag naturligtvis borde unna honom ett vemodighetens sinne för ovanlighetens skull, blev jag bitter. Vi talade knappt med varandra. Vräkte istället i oss pizza på lördagen och McDonalds dagen därpå. På buggen var vi sämst av alla och vi fick flertalet vädjande blickar på oss när ledaren glatt ropade i högtalaren "och för de som känner att de skulle vilja gå om nybörjarkursen är det bara att anmäla sig i kassan".

Det enda som gjorde helgen värd att leva var Mikaela, sol, äpplepaj och min fontän. Vi började smida planer om bergbestigning av Kebnekajse och sommaren i övrigt. När våra rika svikarvänner lämnar oss för tågluff i juni är det bannemej inte mer än rätt att vi också har något roligt att se fram emot.



Att vara sämst är att kunna utvecklas.



Mickan gillar också fontäner.



Tillfälligt lyckorus.