bakåtframåt.blogg.se

Regnet öste ner lagom till att Cortegen skulle starta, och vagnstackarna blev troligtvis minst en timma försenade. Jag hade börjat vandra, ensam och förnedrad, eftersom ingen av mina vänner orkade gå med, mot Chalmers huvudentré. Plötsligt öppnade himlen sig och nedåt steg miljontals ljumma vårdroppar. Visserligen poetiskt och ganska vackert, men när jag insåg att mina kängor, som inte tål vatten, var värda mer än chalmeristernas förmodligen tafatta försök till spex (och fylla), vände jag på klacken och gick hemåt. Plockade några vitsippor i rännstenen och bestämde mig för att kvällen hade gjort sitt.

Emil var sur och tråkig och gick inte att konversera med. Även om jag naturligtvis borde unna honom ett vemodighetens sinne för ovanlighetens skull, blev jag bitter. Vi talade knappt med varandra. Vräkte istället i oss pizza på lördagen och McDonalds dagen därpå. På buggen var vi sämst av alla och vi fick flertalet vädjande blickar på oss när ledaren glatt ropade i högtalaren "och för de som känner att de skulle vilja gå om nybörjarkursen är det bara att anmäla sig i kassan".

Det enda som gjorde helgen värd att leva var Mikaela, sol, äpplepaj och min fontän. Vi började smida planer om bergbestigning av Kebnekajse och sommaren i övrigt. När våra rika svikarvänner lämnar oss för tågluff i juni är det bannemej inte mer än rätt att vi också har något roligt att se fram emot.



Att vara sämst är att kunna utvecklas.



Mickan gillar också fontäner.



Tillfälligt lyckorus.