bakåtframåt.blogg.se

Det är
när man är påväg upp igen, som man lättast faller ner. Som man är som mest
sårbar.


Gick aldrig på sittningen. Kunde inte. 
På grund av vinet? Sällskapet? Avslappnandet? LYCKAN från i fredags?
Nej.
DENNA FRUKTANSVÄRDA HUVUDVÄRK.
Plötsligt, när du minst anar det. Nitlotten som höjer allt till en ny nivå.
Trycket som ökar. Den flackande blicken. "Dimman" som kommer. Sedan oron. Cementhjälmen som blir ett faktum. Och som stannar kvar. Tillochmed i din sömn.

Men det räcker inte med att ha fysiskt ont. Känslan av att ingen förstår dig är nummer 2.
Hur jävligt det är att behöva vara den konstiga instabila bruden som antingen är SUPERPÅ eller helt oväntat ändrar lördagsplanen och tillsynes skiter i allt, stänger av mobilen och gömmer sig i sin lägenhet. Misslyckande. Som om man inte riktigt vågar lita på dig. Vilket ju till viss del är sant. Men det är inte meningen att det ska bli så.

Lugn. Jag dömer ingen. Hur hade jag själv förhållit mig som vän, förälder, partner?
Önskar bara att jag på något sätt kan få slippa det dåliga samvetet. Går det?

______________________________________________


Under tiden drömmer jag mig som vanligt bort.

Men det är aldrig nånsin försent att skaffa minnen för livet. Vem vågar vara den som tar klivet?
Där man bor är man bunden men bara för stunden. Jag gör det jag gör, snurrar runt här i djungeln.
För livet är fullt av både prövningar och vägskäl. Jag söker efter lågan, snälla kalla mig eldsjärl.
Jag har varit slagen och vilsen, trasig och trilsken.
Tryckt in till väggen och nu undrar jag vilken
Väg jag ska ta för att slippa se min demon? Bara dra, ge mig av resa bort härifrån.
Tagga bort, bara dra någonstans. Satsa allt på ett kort, slippa vardagstramsa.


ur "Havanna Mamma" remix Petter.

Vetskapen av att jag förra veckan rensade bort avloppsrester från Pål; hårstrån, hudrester, är läskig. Flera gånger har jag drömt mardrömmar om denna man som tragiskt nog tog sitt liv i lägenheten jag numera bor i. 
Men låt mig få hedra minnet av honom denna hans namnsdag till ära. 
Jag vet inte vem du var Pål, men jag tror att du uppskattar kladdkaksresterna vi kalasade på förut. Och Dr. Peppern som höjde måltiden ytterligare ett snäpp. Känner på mig att du var en av de få i klubben för exeptionellt bra smak. Skål, Pål!

Som om jag inte fått min dagliga dos av död, rapporterar radion om flygkrashen med Ethiopian Airlines. 90 personer döda, pouff. Blir konstigt nog mycket medveten om varför jag är livrädd för att flyga. Spontan reaktion är att det är ett MIRAKEL att jag överlevde Afrika-resan.
Man ska inte överdriva. Men jag tänker. Aldrig mer Ethiopian Airlines.

För övrigt pluggar jag som en gris, varför jag inte har något trevligare att rapportera om än att hedra minnet av de döda. Som avslutning på denhär dagen fattas nu bara att jag går och drar något gammalt över mig.
Adjö.





Måltiden förevigad.

Jag har en dröm. En ouppnåelig sådan.
Har tänkt på den sen jag var typ 4. Ibland har jag glömt bort den för en stund, några år.
Distraktionen av min kanin "Plutten" tex. Älskade honom så mycket. Och gödde honom till att bli den fetaste kaninen på Tjörn. Hade ett marsvin också. "Batman". Honom lyckades jag krama ihjäl.
Du läste rätt. Vågade knappt skriva det nu faktiskt men sanningen måste segra. 5 år var jag.

Att trotsa sin pälsallergi är inte lätt. Mindre djur funkar någorlunda för de luddar oftast endast av sig i ett begransat isolerat område. Har även, i ett mycket svagt JAGVILLTAHANDOMNÅGOT-ögonblick, investerat i fiskar. Neontetra, guppys, simpla, tråkiga. Projketet lades ner 2005 när jag flyttade till Norrköping. Mamma fick FÖRTVIVLAT försöka upprätthålla akvariets överlevnad. Av respekt till henne tänker jag inte avslöja hur det slutade. 

Alla misslyckade husdjursförsök till trots. - Jag har en dröm. Dö inte nu.
Men jag tänker mig en fransk bulldog. Skiter i om folk tycker de är fula. Jag har velat ha en ända sen typ 2002. 
Har dock aldrig vetat om det verkligen varit en fransk bulldog jag sett. Men sen igår eftermiddag vet jag. En ung tjej med franskbulldog-look-hund på spårvagnen och jag hade modet att fråga. En fransk bulldog! SÅÅÅ fin.

Jag tänker. Att en dag ska det ske. Får sätta min tilltro till Gud eller företrädelsevis allergispruta.
Jag skulle döpa honom till Åke eller nåt annat gammaltöntigt oerhört charmigt namn. Han skulle vara min trogna följeslagare genom livet och jag skulle aldrig mer behöva känna mig ensam. Han skulle bli
Min bästa vän.



Lilla Fritiolf von Klein kanske.

Dags för ett lite psykiskt löjligt reflekterande inlägg igen. Förlåt. Men ett besök hos Dr. Håkan lämnar mig sällan oberörd och därför.

Vi gjorde ett test igår.
Håkan säger, att det livet handlar om att fokusera på sina innersta behov. Det är genom att få utlopp för de som människan är i balans och därmed tillfreds med sitt liv. Kruxet: att först bli medveten om behoven.
Leken gav mig följande resultat:


 Uppskattning.      Kärlek

 Trygghet.      Spänning

    Annorlunda/Alternativt

 Utmaning.    Dans.     Skriva

         Familj.       Sol





Återigen outsmartad av Håkan. Att något så banalt som behov kan vara så svåra att få fram?
Visst, svaren kom knappast som en överraskning. Men det gjorde insikten. Insikten att jag kanske inte fullt ut fokuserat på mina behov de senaste åren. Och att jag, även om jag gjort det, inte fått det resultat jag önskat, det resultat som tillgodosett mina behov, exemeplvis trygghet och uppskattning.

Följdfrågan. "Sånt är ju livet Håkan! Man kan inte alltid få det man vill ha. Och ibland skiter det ju sig hur mycket man än fokuserar på något som i slutändan ska leda till att behoven blir tillfredsställda. Ska man leva med konstant huvudvärk för det?"

Är jag helt inkompetent eller. Jag har faktiskt också brukat klyshan "Jag försökte iallafall". Är jag så otroligt onormal att jag inte kan hantera misslyckanden? Ever, liksom. 

Det fullständiga svaret på den frågan får jag nästa gång vi ses. Inshallah.
Tillvidare: Fokus på behoven. Äta, sova, bajsa och liiiite till.

Tredje dagen i studerandets värld idag. Anar redan en oerhörd skepsis hos mig själv. Snart 4 år efter studenten nu och det känns. Dåligt. Akademiska termer har fallit i glömska och jag måste på något sätt tina upp de nu. 
Mina morgonrutiner sen. Om jag ändå hade fortsatt leva i Shanghai-tid. Jetlag tid. Att gå upp 7 på morgonen måste ju ändå anses helt normalt. Jakob och jag tycker inte det. 
Skönt att man har honom förresten. Bekvämt. Men kanske inte helt smart att vara osocial mot de andra. Lovar oss själva att inte förlita oss på varandra alltför länge. "Sagotemasittning" (klä ut dig till en prinsessa") på fredag känns dock inte helt okej. Men nästa lördag, sittning med chalmeristerna. MYCKET lovande. Förresten delas vi snart in i mindre seminariegrupper och DÅ. Att, som i dagsläget, umgås med 100 pers samtidigt är ett mission impossible.

Praktisk kontra teoretisk utbildning har de snackat mycket om, föreläsningstanterna. Det finns kort sagt en konflikt mellan att läsa böcker och ha VFU (praktik). Hela 1/4 av mina 3 år kommer att bedrivas ute på fältet. Great. Förhoppningsvis kan jag få lov att svimma första gången redan nästa vecka, då första fältstudierna börjar.
Men jag är en superglad, go, käck och positiv tjej också! (Eller..) Äh, det är ju fullt normalt att vara kritisk och osäker. Det har gått 3 dagar. Så. Det här kommer bli hur bra som helst. Jag må vara en sökare och jag vill inte jobba på avdelningen för blodiga läckande pulserade skottsår. Men. Halva grejen är faktiskt att utbildningen ger bredd. Jag kan jobba utomlands, inom psykiatrin, på en barnklinik. Bara det. Guld.

Studentlivet bjuder ju förresten på så många andra möjligheter. Att träna på Fysiken exempelvis. Hade först tänkt skriva ett helt inlägg om detta med titeln "Gymprojket som varade 1 dag". Den korta versionen lyder att jag åkte på PROVA PÅ-DAGAR igår kväll. "Kom och testa Sveriges största gym, GRATIS". Bra lät det. Kruxet: jag var inte ensam. Med tanke på att det var KÖ för att komma in i omklädningsrummet, satte jag mig bitter och jävlig, 40 min på bussen hem igen. När jag bytte linje på Valand gick jag in på 7-eleven och köpte en stor fet dammsugare och avslutade på så vis en riktig toppenkväll.

Nu ska det lagas ofestlig studentmåltid. Likamedstecken med tonfisk på burk. Tänk att jag lärde mig äta det i Afrika. Jag är fan bäst. Lovat mig själv att sätta på min enda tränings-DVD därefter. "Hi, I'm Michelle, welcome to Pilates for dummies".  Tänker ringa Maria också. Min gamla polare från tiden på hemtjänsten Stenungsund som sjukt läskigt dök upp 3 gånger i korridoren på EXAKT SAMMA PLATS vid 3 olika tillfällen. Och då på det OÄNDLIGT stora området "Sahlgrenska Akademin". Måste ju finnas nån mening med det. Meant to be.

Ta hand om er nu. Kram.



 
 Jag, 80 år tidigare.

Det börjar med biljettkontroll på 8an mot Angered. Insikten av att jag har stor respekt för det auktoritära känns motbjudande. Jag tjuvåker inte.
Det är första gången för mig och jag förstår hur de jobbar nu. 
De jobbar i grupp. Merparten är 30-åriga män som liknar vanliga män. I svarta byxor, skor och mössa står/sitter de tysta och låtsas smsa till sin fru.
Men plötsligt händer det. 

Svettandes som en gris hör jag min egen puls slå hårt medans jag plockar fram det blå beviset. Så patetiskt rädd för polisen. Eller: en god medborgare.
Men det kan ju inte sluta där.
Jag råkar vara tillräckligt rik för att slippa vara rebell ikväll. Men inte alla kan ha det så, inte ens i Sverige.
På 20 minuter haffar de 6 pers. Samtliga är ungdomar och 4 st ser riktigt riktigt trasiga ut. Det gör mig ledsen och jag tar för några minuter över all deras sorg och funderingar över hur de möjligen ska kunna betala tillbaka.
De 2 andra ser rika ut och de kan ju fan skylla sig själva. 


Klockan är 17 på söndagen och jag behöver lätta mitt hjärta nu. Imorgon är en stor dag. HJÄÄLP.
Dessvärre finns det ingen räddning för hopplösa drömmare som mig. Och att jag i min vildaste fantasi kunde tro att en film som denna skulle göra det lättare för mig att sova? 
Rebecka har haft ett hårstrå i ögat hela tiden och kan lite grann skylla på det. Men jag gråter utan att skämmas. Inte högt och knappt syns det heller genom mina 3D glasögon. Men vi är berörda så att det gör ont. Vi är små barn som fått sin första julklapp.
Fuck Earth, I want to go live on Pandora.

 
AVATAR. Så. Jävla. Bra.

Känns som att jag har cirkus hälften kvar nu. Inte till Tokyo, som rubriken antyder (ifall man kan Carolas dängor). Utan till mitt nya liv i gamla Göteborg, Sverige över huvudtaget faktiskt. Jag vill landa. Plötsligt har (hör och häpna) positivismen knackat på min dörr.

Det hela började egentligen redan förra veckan med en mycket trevlig granne. Jag är nere i tvättstugan och sköljer bort de sista spåren av Shanghai, när en nyfiken 60+:are trycker in sitt översminkade kulturtantstryne genom dörren. - Yvonne von Klein! Det finns mycket att säga om tanter som henne. Får mig framför allt att tänka på överklass. Men. Jag kan inte ljuga och säga att hon inte var trevlig. Tvärtemot. Jag fick ett riktigt hjärtligt välkomnande hem till Göteborg igen, samt ett faktiskt väldigt övertygande "WOW, Stephanie, ja men det var ju ett alldeles utomordentligt fräckt namn alltsåå. Hoppas du skall trivas hos oss lilla gumman".

Veckan blev givande. Fick först hjälp att åka till IKEA och inhandla de sista kraven jag har på beboelig standard. Har fortfarande inte hittat en man som kan hänga upp kökslampan dock, inte ens mitt snickrande ex. Annars har jag klarat mig riktigt bra själv. Jag spydde inte när jag för första gången i mitt liv rensade avloppet. Däremot grät jag ett slag, efter att jag HELT SJÄLV lyckats koppla in både bredband, TV och telefoni.
Vidare fick gårdagens tur till Dr. Håkan mig att fundera mer på Einsteins relativitetsteori. Den 50-åriga grådaskiga gubben outsmartade mig totalt och jag blev inte bara medveten om mitt undermedvetna, utan även om de sociala kontexter som så patetiskt styr mitt liv. Exempel: Jag får PANIK av att sitta ensam på en fredagskväll. Men om det hade varit onsdag? Dags att skapa mina alldeles egna normer och sluta bry mig så jävla mycket.
Slutligen. Dessa dagar av behövligt skratt. Emil och jag har gjort Slottskogen by winter och druckit förfrusen oboy. Mr. Sjökapten förgyllde min tisdag och jag bjöd på brända popcorn. Oskar ringde! Men mina allra närmaste vänner, framför allt Mikaela och Annika, är ändå bäst. Jag ser speciellt fram emot helgens bravader, och AVATAR (äntligen) på söndag med snyggaste kusinen Rebecka.

Ett samtal till andra sidan jorden är ju förresten så enkelt. Kanske just därför jag inte landat riktigt än. Och då menar jag inte samtal från Mama Panini (afrikanen som aldrig verkar sluta tro att jag var the love of his life fastän vi bara SNACKADE). Jag menar min familj. Varje dag påminns jag om det myllrande storstadsliv de lever i Shanghai. Saknar, längtar tillbaks. Men jag håller samtidigt på att växa ur greppet nu. Vuxenlivet kallar, skriker på mig från ett avstånd jag snart känner att jag kan nå. 
Bilder är ändå bästa sättet att minnas. Ett brev på posten från Agnes idag, innehållande spår från vårt älskade Afrika, får avsluta tankarna på sagoperioden i mitt liv. Verkligheten väntar.







































_________________________________________________________

























:)

2009 var ett dåligt år. Åtmonstone om man bortser från de sista 2 månaderna. Jag har kommit hem från Kina, sitter och myser i min nya kofta och tänker att 2010 känns mer okej. Ändå har ingenting blivit bättre. Huvudvärken sitter där den ska (cementhjälm) och jag ber inte till Gud för jag tror inte att han kan hjälpa mig. Medans snön faller utanför inser jag plötsligt att skolan närmar sig. Det ska bli en sjuksyster av mig och jag ska hjälpa andra människor att bota deras sjukdomar. Men vad händer med mig?

Det kan vara arvet. Jag är pappas flicka, har alltid varit. Och han har sina fel den gamle mannen. Samtidigt har min ömma moder inte bara bidragit med ett vackert yttre. Stress, kontroll, perfektionism, oro och ångest är som insprängt i mina ådror. Men det kan också vara det undermedvetna, som Dr. Håkan brukar prata om. Eller helt enkelt en olycklig kombo av de båda. Något fel på mig är det iallafall. Det är FAN inte normalt att ha ont i huvudet i 2 år.

Positivism ligger inte naturligt för mig. Men jag ska åtminstone försöka vara lite tacksam nu, såhär när jag blickar tillbaka. Jag fick visserligen mitt hjärta krossat anno 2009, men samtidigt lärde jag mig att ensam faktiskt är stark. Jag tog steget ut i ovissheten och åkte ensam till Afrika. Det som först verkade så skrämmande kom att bli något av det bästa jag gjort. Idioterna på den rosa bussen blev min nya familj, några faktiskt riktigt goda vänner. Och bäst av allt - jag fick uppelva en fantastisk kontinent som åter fick mitt hjärta att bulta.
Uppbrottet med Emil ledde också till en ny lägenhet, i Majorna. Som vanligt dömde jag ut den på förhand. Svårmöblerad, ful. Och vem vill förresten flytta in i en lägenhet där någon tagit livet av sig? Efter otaliga shoppingrundor började den dock te sig ganska smaklig. Och Paul och jag har nu blivit riktigt goda vänner. Det är faktiskt bara när jag får besök av någon mycket nära vän som han gör väsen av sig. Spöken blir väl också svartsjuka, I guess. 

Jag minns helst inte tiden på avdelning 6, Kungälvs sjukhus. Men de tuffa dagarna, liksom den förstörda sommaren i sig, har satt djupa spår. Tacka vet jag en underbar släkt som tog hand om mig. Och mina föräldrar som kom hem från Kina. Jag ÄR tacksam. Men jag önskar att 2010 ska ge mig något nytt, bättre. Visa mig en väg bort från huvudvärken.
Jag har så mycket bra i mitt liv. Fantastiska vänner, möjligheter som många människor i världen bara drömmer om. Det gäller kanske bara att hitta balansen, och få distans till all gammal röra.
Jag är ensam i detta. Men nu vet jag att jag är stark. 





Familjen. För 5 veckor i november/december 2009 levde och verkade vi
tillsammans  - i en rosa buss någonstans i västafrika.

Det är minusgrader ute. Jag står tillsammans med tusentals förväntansfulla kineser och tittar upp mot en himmel som alldeles strax ska färgas röd av fyrverkerier. Annika och John är också med mig. Men vi har kommit ifrån Max o de andra tyskarna, istället delar vi vårt söta kinesiska rosévin med en het amerikan och en försynt österrikiska utan vinterjacka. Sekundrarna tickar och plöstligt händer det. Klockan slår tolv och Shanghai lyser upp i ett sprakande färgkalas. Vi har ingen aning men vi hoppas - att detta ska bli det bästa året i våra liv. 

En timma senare och jag finner mig själv dansandes på en glassig klubb på Peoples Square. Annika och jag är inte de enda västerlänningarna här, men vi är naturligtvis de coolaste. Högst upp vid Dj-båset står vi och skrattar när kines efter kines ger oss trånande blickar. "I'm a famous music producer in Hong Kong" är bara en av raggnigsreplikerna vi möter. Housemusiken fyller vårt sinne och Sverige känns långt borta nu. Men trots att natten ännu är ung är inte vi det längre. Medans min bror och Max drar vidare till något ännu fräckare ställe sitter jag istället i taxin hem och filosoferar till stadens neon. Innan ögonlocken faller avger jag för mig själv 2010 års löften. 1. Att inte skaffa ny pojkvän. 2. Starta en blogg.


 
Lillebror ser ljuset.


 
Ankan och jag klubbar.