Fight, forever fight
Det är
när man är påväg upp igen, som man lättast faller ner. Som man är som mest
sårbar.
Gick aldrig på sittningen. Kunde inte.
På grund av vinet? Sällskapet? Avslappnandet? LYCKAN från i fredags?
Nej.
DENNA FRUKTANSVÄRDA HUVUDVÄRK.
Plötsligt, när du minst anar det. Nitlotten som höjer allt till en ny nivå.
Trycket som ökar. Den flackande blicken. "Dimman" som kommer. Sedan oron. Cementhjälmen som blir ett faktum. Och som stannar kvar. Tillochmed i din sömn.
Men det räcker inte med att ha fysiskt ont. Känslan av att ingen förstår dig är nummer 2.
Hur jävligt det är att behöva vara den konstiga instabila bruden som antingen är SUPERPÅ eller helt oväntat ändrar lördagsplanen och tillsynes skiter i allt, stänger av mobilen och gömmer sig i sin lägenhet. Misslyckande. Som om man inte riktigt vågar lita på dig. Vilket ju till viss del är sant. Men det är inte meningen att det ska bli så.
Lugn. Jag dömer ingen. Hur hade jag själv förhållit mig som vän, förälder, partner?
Önskar bara att jag på något sätt kan få slippa det dåliga samvetet. Går det?
______________________________________________
Under tiden drömmer jag mig som vanligt bort.
Men det är aldrig nånsin försent att skaffa minnen för livet. Vem vågar vara den som tar klivet?
Där man bor är man bunden men bara för stunden. Jag gör det jag gör, snurrar runt här i djungeln.
För livet är fullt av både prövningar och vägskäl. Jag söker efter lågan, snälla kalla mig eldsjärl.
Jag har varit slagen och vilsen, trasig och trilsken.
Tryckt in till väggen och nu undrar jag vilken
Väg jag ska ta för att slippa se min demon? Bara dra, ge mig av resa bort härifrån.
Tagga bort, bara dra någonstans. Satsa allt på ett kort, slippa vardagstramsa.
ur "Havanna Mamma" remix Petter.
