bakåtframåt.blogg.se

Testar att skriva ett inlägg i ultrarapido eftersom jag egentligen inte har varken tid eller lust att blogga just nu. Måste bara berätta att jag är extremt trött, extremt fattig men egentligen ganska lycklig.

Så mycket som hänt. Jobbande, kalas, seglande, skratt, gråt, drömmande. Jag vet nu hur hösten blir. Jag vet att jag inte vill plugga för tillfället.

Jag vet att jag och Sanna åker till Köpenhamn på söndag.
Att jag först måste genomlida 11-timmars passet imorgon.

Och jag vet att nu - TV. För en gång skull. Det är fredag och jag är ensam hemma.

Vi hörs nån gång.

Idag tog jag och Mikaela vårt förnuft till fånga.
Efter en stekhet busstur kom vi så fram till Härlanda Tjärn, ett av göteborgarnas badställen.
Vattnet vi badade i var gult, orange, och möjligen pissfärgat till följd av alla barn som plaskade intill oss.
Det visade sig, att alla "ungdomar" hängde på en brygga lite längre bort.
Men dit vågade vi inte gå. Jag hade nämligen fått låna Mickans tidningsbikini. En rosa trekants med extremt lite tyg. Såldes bäst att hålla sig i Pisseviken med det mindre fräcka folket.

Där vi ju trivdes alldeles utmärkt.

"Grattis.
Hur känns det?"


Faktum är att det faktiskt känns. Denna gången känns det i benen, i ryggen, hjärnan och i hjärtat. En iskall känsla som fyller mig från topp till tå, i samma stund som jag inser siffrornas oundvikliga betydelse. En tvåa och en trea som säger mig att jag åldrats. Att jag, oavsett jag vill det eller inte, blir äldre och måste ta ett steg vidare. Mot en framtid som jag spenderar alldeles för mycket tid åt att spekulera i. Och ändå vet absolut ingenting om.

23 år. Bara 2 år kvar sen är man 25! Det hela känns nästintill overkligt gammalt.
Fast. Födelsedagspresenterna var helt klart suberba. Finns en liten möjlighet att jag nu skulle kunna bekänna att jag hade en ganska fin födelsedag. Även om det spöregnade och jag blev absolut neddränkt påväg hem från jobbet. Och även om en åldersnoja, ålderskris verkar göra sig hemmastadd inom mig. Mamma, John och Emil blev ju bjudna på min fantastiska kycklingsallad och sedan gick vi på bio. Helt vardagligt. Helt och hållet trevligt.

Men kära vänner. Något födelsedagskalas för er blir det då inte! Det hela skulle skapa mer ångest än det skulle ge mig lycka. Trodde nog aldrig att en födelsedag skulle kännas så som den att fylla 23. Men det gör den. Och helt seriöst, även om 30 är det nya 20 - så är det bannemej inte lika roligt att fylla år längre.

Lektion ett avklarad.
Kan numera styra rodret(?), kryssa, och förstår i huvudsak uttryck som "falla av" och "skota hem". I ca två år har den gode Emil lovat att han ska lära mig att segla. Och äntligen, efter en stor spark i röven och tillsammans med Mats och Susanna, är jag påväg. Den stora illusionen om seglatsen runt halva jorden (eller åtminstone den till Grekland) känns numera bittert orealistisk. Men med lite jävlar anamma ska jag nog lyckas segla åtminstone till Klädesholmen i sommar. Och om jag är smart och tränar tålamod/segling som en kombo, kanske jag kan komma rätt så långt tillslut.


Hej. Å hå.

Lefkas, min kära grekiska ö. Tredje gången gillt och charter i all sin svennighet. Lyckligtvis hade vi hyrbil hela veckan, en fruktansvärt ful Suzuki Jimmy(!). Vi körde från kust till kust och upplevde stränderna, byarna, människorna, MATEN. En fantastisk seglats kring de närliggande öarna blev highlight no 1 denna gång. 
Trots 3 dagar med regn - hemma nu med tillhörande bränna och en röd Emil.


Hotellet.


Badbrud.


Badkille.


Porto Katsiki. Absolut favorit.






Honungstant 152.


Agios Nikitas.



We'll meet again.