bakåtframåt.blogg.se

Det blev inget Budapest.
Heller inget plugg på en hel vecka.
Funderar fortfarande kring att sluta skolan helt. Ett samtal till CSN förut klarnade upp en del.
Men frågan är ju vad man ska göra istället. Framtiden. Man ska ju helst försöka att inte stressa fram något. (Som jag gjorde med denna utbildningen alltså).
Samtidigt. Klasskamrater växer upp på riktigt och blir viktiga, vuxna personer nu. Mikaela är snart färdigutbildad arbetsterapeut. Ida blir mamma i juli.

Visst blir jag avundsjuk. Men Sanna och jag är åtminstone på samma nivå. Försöker om och om igen övertyga varandra att man inte behöver stressa fram något. Att det är okej att vänta ett tag till innan man bestämmer sig. Om man ens måste göra det? Tänker att vi borde vara glada över att det finns så mycket att se i världen. Att om vi älskar att resa, om det är det vi mår bra av, varför inte leva på det ett tag till? Tänker att 30 är det nya 20.

Hursomhelst. Jag ska snart introjobba på Änggårdsbacken. I sommar jobbar jag deltid, vilket känns skönt. Snart kanske våren landar på riktigt och vaktmästaren har satt igång en fantastiskt söt liten fontän på min innergård. Vi har en grill till allmänt förfogande också.
På fredag är det Valborg och Cortegen. Och om hoppet är det sista som överger människan kanske jag orkar hitta på något då.




En annan fontän. Med Chalmers-spex-skum.



Och så helgens räddning. Franskt på Linné.

Jag har nedstigit till Hades rike och tänkt att det kanske vore bäst att stanna kvar. Vaknade, trots allt, till toner av fågelkvitter imorse och någon form av vårkänslor. Två timmars total minnesförlust i tentasalen förstörde förunderligt snabbt, och jag inser att jag snart kommer att få uppleva den bittra smaken av ett IG.
Som om det inte vore nog har som vi alla vet askmolnet slagit ner. Det händer ju bara någon gång vart tusende år eller så. Borde kanske utföra en hednisk rit istället för att gråta över att planet till Budapest kanske blir inställt. Men det gör jag inte.

Jag är nämligen bitter. Jag är grinig, trött och jävlig och hatar mitt liv. Förbannad över att jag aldrig bli frisk. Aldrig hittar en plats i denna förunderliga värld.
Samtidigt drömmer jag om fler resor. Jag längtar till Kina och mina föräldrar och jag längtar ännu längre bort än så. Där gräset är grönare.

Men.
Vad spelar det för roll när man knappt orkar gå upp ur sängen?
Jag antar att jag får dricka te och krama någon jag tycker om ett tag till.



Åhhh så söt!

rätt på tentan!

Skrev igår ett superspäckat schema. Söndag - Söndag, innehållande tydliga direktiv om vad som absolut måste hinnas göras respektive dag fram till tentan. Översvämmad av stressande tankar rusar jag därefter ner till källaren för inbokad tvätttid.

Blir instängd i tvättstugan.
Söndag morgon och folk ligger fortfarande i dvala sen gårdagens bravader. Och där står jag. Utan mobil, dörren i baklås och instängd i min egen skit. Hittar en trasig gammal stol och når upp till ett av de igengallrade fönstrena i källarrummet. Lyckas preja upp vad som förmodligen inte varit öppnat på flera sekler, och tittar desperat ut. Inte en kotte synlig. Tänker på min tidspressade tillvaro och känner svetten rinna längs pannan. Tar mod till mig och ropar ett desperat "HJÄÄÄÄLP!" för att se om någon möjligen reagerar. Inser att minst hälften av mina grannar är pensionerade och förmodligen antingen syn eller hörselskadade. Och mycket riktigt -den enda som hör min vädjan är en katt.
Sätter mig på golvet. Får plötsligt en flashback till Afrika och tänker på alla tiotals timmar som spenderades med att antingen vänta på att få äta, kissa eller duscha. Vad är väl några timmar i tvättstugan?
Hör plötsligt ljudet av söndagspromeder i solen. Ställer mig åter igen på stolen och gapar febrilt ut genom fönstret: "HALLÅ! HJÄLP! NI SOM GÅR DÄR PÅ VÄGEN.." En kvinna stannar till som om hon hört något. Jag har inga glasögon på mig men jag skådar 3 gestalter som sakta närmar sig. "Vart är du? Ropa igen!".
Mina räddare i nöden består av en norsk kvinna och två män i kostym. Samt en hund. Jag ursäktar mig något panikartat och förklarar sedan historien. Räddarna ser skeptiska ut, som om de hade förväntat sig något betydligt mer spännande än en brud som fastnat i tvättstugan. Norskan är ändå hjälpsam, och vi lyckas tillsammans lirka ut nycklarna till tvättstugan genom en liten glipa i gallret. Den mest robusta av de två männen tar sedan kommandot till att trycka upp dörren. Och plötsligt är jag fri igen. Ler brett och ber så fantastiskt mycket för hjälpen.
"Ha en fortsatt trevlig dag" muttrar killen i kostym.

Söndagen fortsätter med uppskjutning av studierna. Innan jag inser att jag måste göra mig iordning inför buggen kommer jag på att jag lovat gå på Jacobs uppträdande på Poetry Slam, samma tid. Inser att jag är hungrig. Samtidigt som Emil ringer och undrar om vi kan träffas tidigare. Hoppar på spårvagnen åt fel håll. Samtidigt som solen skiner så otroligt fantasiskt och jag känner av hela min existens att jag VILL vara ute i den!
Möter tillslut upp Emil på Valand och vi går till Burger King, och jag får dåligt samvete eftersom jag åt där dagen innan. Vi står och dividerar ett tag. Tills vi slutligen bestämmer oss för att skita i både buggen och Poetry slam. Vi går rakt ut i solen, ända ner till Hagas sötaste uteservering, och jag får äntligen pusta ut.

Imorse vaknar jag med en stor klump slem i halsen. Det är det klassiska resultatet av att tro alldeles för gott om vårens klädmöjligher. Mitt schema väntar tappert på att få någonting avbockat men jag har visst missbedömt igen. Missad föreläsning imorse betyder omstrukturering och därmed massvis av tidigare gjort jobb helt i onödan. Jag blir tokig.
Sanna ringer vid lunchtid och det blir ett långt samtal. Hon berättar något som vi absolut inte ville tänka oss skulle ha hänt. Något som man inte vill önska sin värsta fiende, och jag känner i ett svagt ögonblick för att döda. Vi ställer oss frågan: Kan det bli värre än såhär?

Svaret. Ja eller nej, eller kanske kanske. Hur vi än gör kommer det som vanligt alltid leda fram till det faktum att det aldrig någonsing verkar bli som man tänkt sig. Men vi fortsätter att gissa.
För det är helt enkelt såna vi är.




Solen visar åtminstone barmhärtighet. Det tackar vi för.

Man har inte roligare än man gör sig.

---

Min påskafton börjar i efterlängtat prinskorvsfrosseri.
Dessvärre har jag stekt dem. Påminns vid första tuggan att det ju är rå prinskorv jag gillar. Och tänker tillbaka på alla gånger jag och pappa slukat råa korvar i kör.
Saknar för en stund en familj att fira med.

Kissar sedan nästan på mig av skratt/förtvivlan på bussen till Sanna. 2 supersminkande somaliska tjejer i 16-års åldern sitter bakom mig och fnissar. Den ena knackar mig på ryggen och utbrister: "Ursäktaa, khan ja fo låna din moopil JÄTTESNAPPT?" Jag tänker att jag vill göra en god gärning och säger JA. "Assååå tack! ja tappa den på gräsmatta åh måsti få tag i Rickard!".
Jag överlämnar mobilen och förväntar mig ett snabbt sms till den omtalade. Fnissandet fortsätter och knappandet på min mobil finner inga gränser. Jag vänder mig om men tjejerna verkar inte bry sig om mig längre. Det går säkert 10 minuter och min mobil får flertalet inkommande sms av Rickard. Tillslut blir jag irriterad och kommer på mig själv med att tänka "DAGENS UNGDOM!" och att tjejerna är otacksamma skitungar. Jag vänder mig om och stirrar på dem med mordisk blick tills dem tillslut ser upp från skärmen. Tjejerna tittar på varandra en kort sekund varpå den ena utbrister: "Asssåå är DU ihop med Rickard???!"
Jag har ingen aning om vem Rickard är och jag svarar naturligtvis detsamma. Sträcker fram handen och lyckas tillslut sno tillbaka min egen mobil. Hoppar av och tänker fördomsfullt att afrikaner är bra lustiga.

Väl framme får jag änltigen pusta ut till sällskapet av 4 härliga klasskompisar från gymnasiet. Ellen, Anna, Emma och Sanna(fast hon räknas inte i det facket egentligen). Vi äter grekisk sallad och lyckas dela på EN flaska vitt vin, eftersom Sanna ännu inte investerat i en ny vinöppnare sedan jag och hon för några veckor sedan förstörde den, och rödvinet består av ogenomtränglig kork. Efter sisådaär 20 försök med öppnade av skruv, hammare och tång, knackar Sanna och Anna på hos en granne. Och bingo. Vinet räcker till.
Som vanligt fastnar vi i diskussioner kring menigen med livet, men Ellen lyckas på slutet lätta upp stämingen med en faktiskt mycket rolig lek (se bild ovan). Vi skrattar och har det trevligt, och jag inser att jag har fler goda vänner än jag tror.


Påskafton 2010. Som vanligt ingen fantastiskt häpnadsväckande upplevelse, men ändå helt klart underhållande. Vi får väl konstatera att det kanske inte blir mer spännande än såhär nufötiden. Eller som Sanna sa: "Livet är en enda stor kris. Med några få toppar".




Influensbullen och Steky. SALSA, CUBA NÄSTA SOMMAR?! TOPP!

Korvstoppning.
Träning.
Sömnlöshet.
Vardagsgodis.