bakåtframåt.blogg.se

Skrev igår ett superspäckat schema. Söndag - Söndag, innehållande tydliga direktiv om vad som absolut måste hinnas göras respektive dag fram till tentan. Översvämmad av stressande tankar rusar jag därefter ner till källaren för inbokad tvätttid.

Blir instängd i tvättstugan.
Söndag morgon och folk ligger fortfarande i dvala sen gårdagens bravader. Och där står jag. Utan mobil, dörren i baklås och instängd i min egen skit. Hittar en trasig gammal stol och når upp till ett av de igengallrade fönstrena i källarrummet. Lyckas preja upp vad som förmodligen inte varit öppnat på flera sekler, och tittar desperat ut. Inte en kotte synlig. Tänker på min tidspressade tillvaro och känner svetten rinna längs pannan. Tar mod till mig och ropar ett desperat "HJÄÄÄÄLP!" för att se om någon möjligen reagerar. Inser att minst hälften av mina grannar är pensionerade och förmodligen antingen syn eller hörselskadade. Och mycket riktigt -den enda som hör min vädjan är en katt.
Sätter mig på golvet. Får plötsligt en flashback till Afrika och tänker på alla tiotals timmar som spenderades med att antingen vänta på att få äta, kissa eller duscha. Vad är väl några timmar i tvättstugan?
Hör plötsligt ljudet av söndagspromeder i solen. Ställer mig åter igen på stolen och gapar febrilt ut genom fönstret: "HALLÅ! HJÄLP! NI SOM GÅR DÄR PÅ VÄGEN.." En kvinna stannar till som om hon hört något. Jag har inga glasögon på mig men jag skådar 3 gestalter som sakta närmar sig. "Vart är du? Ropa igen!".
Mina räddare i nöden består av en norsk kvinna och två män i kostym. Samt en hund. Jag ursäktar mig något panikartat och förklarar sedan historien. Räddarna ser skeptiska ut, som om de hade förväntat sig något betydligt mer spännande än en brud som fastnat i tvättstugan. Norskan är ändå hjälpsam, och vi lyckas tillsammans lirka ut nycklarna till tvättstugan genom en liten glipa i gallret. Den mest robusta av de två männen tar sedan kommandot till att trycka upp dörren. Och plötsligt är jag fri igen. Ler brett och ber så fantastiskt mycket för hjälpen.
"Ha en fortsatt trevlig dag" muttrar killen i kostym.

Söndagen fortsätter med uppskjutning av studierna. Innan jag inser att jag måste göra mig iordning inför buggen kommer jag på att jag lovat gå på Jacobs uppträdande på Poetry Slam, samma tid. Inser att jag är hungrig. Samtidigt som Emil ringer och undrar om vi kan träffas tidigare. Hoppar på spårvagnen åt fel håll. Samtidigt som solen skiner så otroligt fantasiskt och jag känner av hela min existens att jag VILL vara ute i den!
Möter tillslut upp Emil på Valand och vi går till Burger King, och jag får dåligt samvete eftersom jag åt där dagen innan. Vi står och dividerar ett tag. Tills vi slutligen bestämmer oss för att skita i både buggen och Poetry slam. Vi går rakt ut i solen, ända ner till Hagas sötaste uteservering, och jag får äntligen pusta ut.

Imorse vaknar jag med en stor klump slem i halsen. Det är det klassiska resultatet av att tro alldeles för gott om vårens klädmöjligher. Mitt schema väntar tappert på att få någonting avbockat men jag har visst missbedömt igen. Missad föreläsning imorse betyder omstrukturering och därmed massvis av tidigare gjort jobb helt i onödan. Jag blir tokig.
Sanna ringer vid lunchtid och det blir ett långt samtal. Hon berättar något som vi absolut inte ville tänka oss skulle ha hänt. Något som man inte vill önska sin värsta fiende, och jag känner i ett svagt ögonblick för att döda. Vi ställer oss frågan: Kan det bli värre än såhär?

Svaret. Ja eller nej, eller kanske kanske. Hur vi än gör kommer det som vanligt alltid leda fram till det faktum att det aldrig någonsing verkar bli som man tänkt sig. Men vi fortsätter att gissa.
För det är helt enkelt såna vi är.




Solen visar åtminstone barmhärtighet. Det tackar vi för.