bakåtframåt.blogg.se

2009 var ett dåligt år. Åtmonstone om man bortser från de sista 2 månaderna. Jag har kommit hem från Kina, sitter och myser i min nya kofta och tänker att 2010 känns mer okej. Ändå har ingenting blivit bättre. Huvudvärken sitter där den ska (cementhjälm) och jag ber inte till Gud för jag tror inte att han kan hjälpa mig. Medans snön faller utanför inser jag plötsligt att skolan närmar sig. Det ska bli en sjuksyster av mig och jag ska hjälpa andra människor att bota deras sjukdomar. Men vad händer med mig?

Det kan vara arvet. Jag är pappas flicka, har alltid varit. Och han har sina fel den gamle mannen. Samtidigt har min ömma moder inte bara bidragit med ett vackert yttre. Stress, kontroll, perfektionism, oro och ångest är som insprängt i mina ådror. Men det kan också vara det undermedvetna, som Dr. Håkan brukar prata om. Eller helt enkelt en olycklig kombo av de båda. Något fel på mig är det iallafall. Det är FAN inte normalt att ha ont i huvudet i 2 år.

Positivism ligger inte naturligt för mig. Men jag ska åtminstone försöka vara lite tacksam nu, såhär när jag blickar tillbaka. Jag fick visserligen mitt hjärta krossat anno 2009, men samtidigt lärde jag mig att ensam faktiskt är stark. Jag tog steget ut i ovissheten och åkte ensam till Afrika. Det som först verkade så skrämmande kom att bli något av det bästa jag gjort. Idioterna på den rosa bussen blev min nya familj, några faktiskt riktigt goda vänner. Och bäst av allt - jag fick uppelva en fantastisk kontinent som åter fick mitt hjärta att bulta.
Uppbrottet med Emil ledde också till en ny lägenhet, i Majorna. Som vanligt dömde jag ut den på förhand. Svårmöblerad, ful. Och vem vill förresten flytta in i en lägenhet där någon tagit livet av sig? Efter otaliga shoppingrundor började den dock te sig ganska smaklig. Och Paul och jag har nu blivit riktigt goda vänner. Det är faktiskt bara när jag får besök av någon mycket nära vän som han gör väsen av sig. Spöken blir väl också svartsjuka, I guess. 

Jag minns helst inte tiden på avdelning 6, Kungälvs sjukhus. Men de tuffa dagarna, liksom den förstörda sommaren i sig, har satt djupa spår. Tacka vet jag en underbar släkt som tog hand om mig. Och mina föräldrar som kom hem från Kina. Jag ÄR tacksam. Men jag önskar att 2010 ska ge mig något nytt, bättre. Visa mig en väg bort från huvudvärken.
Jag har så mycket bra i mitt liv. Fantastiska vänner, möjligheter som många människor i världen bara drömmer om. Det gäller kanske bara att hitta balansen, och få distans till all gammal röra.
Jag är ensam i detta. Men nu vet jag att jag är stark. 





Familjen. För 5 veckor i november/december 2009 levde och verkade vi
tillsammans  - i en rosa buss någonstans i västafrika.