Snart är jag påväg (aha)
Känns som att jag har cirkus hälften kvar nu. Inte till Tokyo, som rubriken antyder (ifall man kan Carolas dängor). Utan till mitt nya liv i gamla Göteborg, Sverige över huvudtaget faktiskt. Jag vill landa. Plötsligt har (hör och häpna) positivismen knackat på min dörr.
Det hela började egentligen redan förra veckan med en mycket trevlig granne. Jag är nere i tvättstugan och sköljer bort de sista spåren av Shanghai, när en nyfiken 60+:are trycker in sitt översminkade kulturtantstryne genom dörren. - Yvonne von Klein! Det finns mycket att säga om tanter som henne. Får mig framför allt att tänka på överklass. Men. Jag kan inte ljuga och säga att hon inte var trevlig. Tvärtemot. Jag fick ett riktigt hjärtligt välkomnande hem till Göteborg igen, samt ett faktiskt väldigt övertygande "WOW, Stephanie, ja men det var ju ett alldeles utomordentligt fräckt namn alltsåå. Hoppas du skall trivas hos oss lilla gumman".
Veckan blev givande. Fick först hjälp att åka till IKEA och inhandla de sista kraven jag har på beboelig standard. Har fortfarande inte hittat en man som kan hänga upp kökslampan dock, inte ens mitt snickrande ex. Annars har jag klarat mig riktigt bra själv. Jag spydde inte när jag för första gången i mitt liv rensade avloppet. Däremot grät jag ett slag, efter att jag HELT SJÄLV lyckats koppla in både bredband, TV och telefoni.
Vidare fick gårdagens tur till Dr. Håkan mig att fundera mer på Einsteins relativitetsteori. Den 50-åriga grådaskiga gubben outsmartade mig totalt och jag blev inte bara medveten om mitt undermedvetna, utan även om de sociala kontexter som så patetiskt styr mitt liv. Exempel: Jag får PANIK av att sitta ensam på en fredagskväll. Men om det hade varit onsdag? Dags att skapa mina alldeles egna normer och sluta bry mig så jävla mycket.
Slutligen. Dessa dagar av behövligt skratt. Emil och jag har gjort Slottskogen by winter och druckit förfrusen oboy. Mr. Sjökapten förgyllde min tisdag och jag bjöd på brända popcorn. Oskar ringde! Men mina allra närmaste vänner, framför allt Mikaela och Annika, är ändå bäst. Jag ser speciellt fram emot helgens bravader, och AVATAR (äntligen) på söndag med snyggaste kusinen Rebecka.
Ett samtal till andra sidan jorden är ju förresten så enkelt. Kanske just därför jag inte landat riktigt än. Och då menar jag inte samtal från Mama Panini (afrikanen som aldrig verkar sluta tro att jag var the love of his life fastän vi bara SNACKADE). Jag menar min familj. Varje dag påminns jag om det myllrande storstadsliv de lever i Shanghai. Saknar, längtar tillbaks. Men jag håller samtidigt på att växa ur greppet nu. Vuxenlivet kallar, skriker på mig från ett avstånd jag snart känner att jag kan nå.
Bilder är ändå bästa sättet att minnas. Ett brev på posten från Agnes idag, innehållande spår från vårt älskade Afrika, får avsluta tankarna på sagoperioden i mitt liv. Verkligheten väntar.
_________________________________________________________
:)
