bakåtframåt.blogg.se

Tristess. Rastlöshet. Det går inte att undkomma skiten. Spelar tydligen ingen roll om man är i en av av världens största städer. Visserligen är skillnaden/känslan av vardagsgöra mellan Klädesholmen eller Göteborg och Shanghai uppenbart stor. Men ändå. Ändå sitter man här likt förbaskat och känner hur man inte orkar ta sig för något. Hur man drabbas av en konflikt mellan hjärna och kropp, där den första säger "låt oss hitta på något", medans nummer två undrar "SOVA?".

Visserligen skall tilläggas att jag blivit förkyld igen. Innebär förstås en hel del uppoffringar vad gäller tänkbara  aktiviteter. Eller lyxen att kunna slappna av och göra ingenting för den sakens skull. Det är svårt.
Visst, det var delvis därför jag kom hit. Men efter ett tag är det inget roligt att slappna av längre. För avslappning leder till tankar. Alldeles för många, störda och obehagliga för min del. Men den värsta av de alla: framtiden. Självklart. Framtidsångesten. Den finns alltid där! Och nu. Verkligare, STÖRRE, mer åldersrelaterad ju äldre jag faktiskt blir.
Jag hatar känslan av att känna att jag är tvungen att bestämma mig. Vet ju knappt för vad längre. Men det är inpräntat i mig, det är bara så det är. Fatta ett beslut. Välja något som leder till något. Investera. För framtiden.


Ja harrejävlar. Får väl avsluta med något mer lättsamt.


På glasögonfabriken.