Neverending story
Eller som Rebecka skrev: neverending winter.
Drivorna av snö har prytt gatorna ända sen jag kom hem från Shanghai, och värre ska det bli. Imorgon föutspår vädergudarna (Aftonbladet?) snökaos och därmed utomhusvistelse på egen risk.
Jag gillar det. Inte för att jag inte längtar till våren, utan för att varningen känns nostalgisk. Känns 90-tal, rosa overall och lågstadiet. Då man var ung, oförstörd och lyckligt ovetande. Då man fick stanna hemma från skolan och tänkte: SNÖ! Inte snöKAOS.
För övrigt är första praktikdagen gjord. Min såkallade mentor heter Anki och är hur ball somhelst. En riktig förebild faktiskt. Kul att man kan ha flyt med nåt nuförtiden. Genomled blodstick (TITTADE PÅ) och diverse övriga nålprocedurer utan att svimma. Ger mig själv en klapp på axeln och avslutar nu fredagskvällen i efterlängtat frosseri: salt och vinäger chips samt en skvätt vitt vin.
Härligt :-)
Vilket fantastiskt trevligt initiativ att börja blogga. Eller SKRIVA blogg (hatar ordet blogga, låter så fruktansvärt komersiellt och banalt). Har fram tills nu i princip bara läst min egen och den bjuder ju knappast på några större överraskningar. Sitter alldeles förtjust och plöjer texter och är mycket tacksam över att slippa vara den enda att ha ångest lite då och då.
