bakåtframåt.blogg.se

Sitter på spårvagnen djupt försunken i "Omvårdnadens grunder" när jag plötsligt inser att det är dags att gå av. Försöker febrilt trycka på stopp-knappen som inte verkar fungera. Reser mig och drar i snöret. 3 gånger, 5 gånger, hårdare, ljudligare. Nu är jag riktigt stressad och irritationen smittar av sig till mina ögon. Då, när jag med mordisk blick just ska gå fram till konduktören, tar en pensionär mittimot mig tag i min arm. "Ser du inte att den lyser flicka lilla?" 
Jag tar ett steg fram och DÅ SER jag. "Stannar" skylten lyser faktiskt. Jag ler falskt och inser i nästa sekund att jag har sämre syn än en pensionär. Mitt dåliga tålamod verkar heller inte finna några gränser, och ja. Det går utför.

Innan jag ska hem går jag in i min lokala Ica-butik. Ica Toppen. Utbudet är naturligtvis sämre än Ica Bojen på Klädesholmen, priserna högre. Men det verkligt uppseendeväckande är - de sysslar med någon form av välgörenhetsarbete. Jag har inte riktigt listat ut på vilket sätt än. Men. Hur kan det komma sig att det arbetar fler i affären än vad det finns kunder? Hela familjen Tai är där, - mamma, pappa, son, lillasyster med söta flätor. En jättefet svensk kille och en supersmal. Två tanter som ser likadana ut, varav en bryter på polska. En tredje som ser utvecklingsstörd ut. Slutligen en tillsynes normal tjej i min ålder och en äldre, respektinigvande man.
I dörren påväg ut i svinkylan igen, växlar jag blick med två av Majornas lokala pundare. Det är en kvinna och en man i 30-års åldern och de är påtagligt kära i varandra. Jag har sett de många gånger förr, mestadels på spårvagnen med en flaska Xider i handen, men aldrig såhär nära. För ett kort ögonblick blir jag rädd.

Väl hemma i lägenheten har den lokala kvarters-tidningen letat sig in i mitt brevinkast. Skrattar högt i min stilla ensamhet när jag läser som vad som hänt i "Polisrapporten":

Järntorget. Söndag 24 januari klockan 15.55.
Vapenbrott. På en spårvagn iakttas en man med pistol i byxlinningen. Han går av vid Järntorget, drog på sig en rånarluva, tar fram en stor sax och står och väntar vid en bankomat. Han grips av polis. 


Idag. Jag inser att detta är mitt kvarter. Det är här jag lever, handlar mat, går på promenad. Det är med dessa människor jag måste samsas. Förra året hade jag förmodligen tyckt att alla var puckon. Men nu.
Jag gillar det. Får mig att känna att jag kanske inte är så himla konstig trots allt.

Och nu ska jag vidare till skolan igen. Försöker smälta in i detta nya, vardagliga liv. Jag försöker se bort från smärtan och se det goda. Jag försöker.