bakåtframåt.blogg.se

Annikas glädje fann i lördags inga gränser. 3 månaders väntan från bokningsdagen i Shanghai och det var svårt att hålla människan i schack. Att konserten mestadels bestod i epelepsiframkallande ljus verkade inte bekymra merparten det minsta. Själv intog jag en plats i hörnet, nära nödutgången och iförd hemmagjorda öronproppar. Skyller nu detta på min fantastiska mognad. En mognad, som kvällens yngre män dock inte verkade ha förstått sig på. Det är numera alltid lika undehållande att bli uppraggad av söta små 90:or som mycket väl kunde varit min lillebror.

Klockan ett var övningskörandet slut. Annikas huvud hade frusit fast i headbangarposition och det verkade som att alla såg fram emot att sova. Jag och Mickan gick åt varsitt håll och lämnade kvar Annika som insisterade på att hon skulle klara sig själv hem.
Dagen efter får jag ett sms som berättar att Annika minsann tagit vagnen till Sticky efter konserten. HUR ORKADE HON? Jag vänder och vrider mig kring denna fantastiskt filosofiska fråga och inser ännu en gång att jag håller på att bli gammal.

Åtminstone i sinnet. Tydligt är att jag ännu ser tillräckligt ung och läcker ut för att platsa på Chalmers vimmelhemsida: http://cffc.se/bilder/2010/slagsmalsklubben/9953/