Game over
Det blev inget Budapest.
Heller inget plugg på en hel vecka.
Funderar fortfarande kring att sluta skolan helt. Ett samtal till CSN förut klarnade upp en del.
Men frågan är ju vad man ska göra istället. Framtiden. Man ska ju helst försöka att inte stressa fram något. (Som jag gjorde med denna utbildningen alltså).
Samtidigt. Klasskamrater växer upp på riktigt och blir viktiga, vuxna personer nu. Mikaela är snart färdigutbildad arbetsterapeut. Ida blir mamma i juli.
Visst blir jag avundsjuk. Men Sanna och jag är åtminstone på samma nivå. Försöker om och om igen övertyga varandra att man inte behöver stressa fram något. Att det är okej att vänta ett tag till innan man bestämmer sig. Om man ens måste göra det? Tänker att vi borde vara glada över att det finns så mycket att se i världen. Att om vi älskar att resa, om det är det vi mår bra av, varför inte leva på det ett tag till? Tänker att 30 är det nya 20.
Hursomhelst. Jag ska snart introjobba på Änggårdsbacken. I sommar jobbar jag deltid, vilket känns skönt. Snart kanske våren landar på riktigt och vaktmästaren har satt igång en fantastiskt söt liten fontän på min innergård. Vi har en grill till allmänt förfogande också.
På fredag är det Valborg och Cortegen. Och om hoppet är det sista som överger människan kanske jag orkar hitta på något då.
Och så helgens räddning. Franskt på Linné.
If I Ever Feel Better
Jag har nedstigit till Hades rike och tänkt att det kanske vore bäst att stanna kvar. Vaknade, trots allt, till toner av fågelkvitter imorse och någon form av vårkänslor. Två timmars total minnesförlust i tentasalen förstörde förunderligt snabbt, och jag inser att jag snart kommer att få uppleva den bittra smaken av ett IG.
Som om det inte vore nog har som vi alla vet askmolnet slagit ner. Det händer ju bara någon gång vart tusende år eller så. Borde kanske utföra en hednisk rit istället för att gråta över att planet till Budapest kanske blir inställt. Men det gör jag inte.
Jag är nämligen bitter. Jag är grinig, trött och jävlig och hatar mitt liv. Förbannad över att jag aldrig bli frisk. Aldrig hittar en plats i denna förunderliga värld.
Samtidigt drömmer jag om fler resor. Jag längtar till Kina och mina föräldrar och jag längtar ännu längre bort än så. Där gräset är grönare.
Men.
Vad spelar det för roll när man knappt orkar gå upp ur sängen?
Jag antar att jag får dricka te och krama någon jag tycker om ett tag till.
Åhhh så söt!
34 av 35
rätt på tentan!
Det blir aldrig som vi tänkt oss
Skrev igår ett superspäckat schema. Söndag - Söndag, innehållande tydliga direktiv om vad som absolut måste hinnas göras respektive dag fram till tentan. Översvämmad av stressande tankar rusar jag därefter ner till källaren för inbokad tvätttid.
Blir instängd i tvättstugan.
Söndag morgon och folk ligger fortfarande i dvala sen gårdagens bravader. Och där står jag. Utan mobil, dörren i baklås och instängd i min egen skit. Hittar en trasig gammal stol och når upp till ett av de igengallrade fönstrena i källarrummet. Lyckas preja upp vad som förmodligen inte varit öppnat på flera sekler, och tittar desperat ut. Inte en kotte synlig. Tänker på min tidspressade tillvaro och känner svetten rinna längs pannan. Tar mod till mig och ropar ett desperat "HJÄÄÄÄLP!" för att se om någon möjligen reagerar. Inser att minst hälften av mina grannar är pensionerade och förmodligen antingen syn eller hörselskadade. Och mycket riktigt -den enda som hör min vädjan är en katt.
Sätter mig på golvet. Får plötsligt en flashback till Afrika och tänker på alla tiotals timmar som spenderades med att antingen vänta på att få äta, kissa eller duscha. Vad är väl några timmar i tvättstugan?
Hör plötsligt ljudet av söndagspromeder i solen. Ställer mig åter igen på stolen och gapar febrilt ut genom fönstret: "HALLÅ! HJÄLP! NI SOM GÅR DÄR PÅ VÄGEN.." En kvinna stannar till som om hon hört något. Jag har inga glasögon på mig men jag skådar 3 gestalter som sakta närmar sig. "Vart är du? Ropa igen!".
Mina räddare i nöden består av en norsk kvinna och två män i kostym. Samt en hund. Jag ursäktar mig något panikartat och förklarar sedan historien. Räddarna ser skeptiska ut, som om de hade förväntat sig något betydligt mer spännande än en brud som fastnat i tvättstugan. Norskan är ändå hjälpsam, och vi lyckas tillsammans lirka ut nycklarna till tvättstugan genom en liten glipa i gallret. Den mest robusta av de två männen tar sedan kommandot till att trycka upp dörren. Och plötsligt är jag fri igen. Ler brett och ber så fantastiskt mycket för hjälpen.
"Ha en fortsatt trevlig dag" muttrar killen i kostym.
Söndagen fortsätter med uppskjutning av studierna. Innan jag inser att jag måste göra mig iordning inför buggen kommer jag på att jag lovat gå på Jacobs uppträdande på Poetry Slam, samma tid. Inser att jag är hungrig. Samtidigt som Emil ringer och undrar om vi kan träffas tidigare. Hoppar på spårvagnen åt fel håll. Samtidigt som solen skiner så otroligt fantasiskt och jag känner av hela min existens att jag VILL vara ute i den!
Möter tillslut upp Emil på Valand och vi går till Burger King, och jag får dåligt samvete eftersom jag åt där dagen innan. Vi står och dividerar ett tag. Tills vi slutligen bestämmer oss för att skita i både buggen och Poetry slam. Vi går rakt ut i solen, ända ner till Hagas sötaste uteservering, och jag får äntligen pusta ut.
Imorse vaknar jag med en stor klump slem i halsen. Det är det klassiska resultatet av att tro alldeles för gott om vårens klädmöjligher. Mitt schema väntar tappert på att få någonting avbockat men jag har visst missbedömt igen. Missad föreläsning imorse betyder omstrukturering och därmed massvis av tidigare gjort jobb helt i onödan. Jag blir tokig.
Sanna ringer vid lunchtid och det blir ett långt samtal. Hon berättar något som vi absolut inte ville tänka oss skulle ha hänt. Något som man inte vill önska sin värsta fiende, och jag känner i ett svagt ögonblick för att döda. Vi ställer oss frågan: Kan det bli värre än såhär?
Svaret. Ja eller nej, eller kanske kanske. Hur vi än gör kommer det som vanligt alltid leda fram till det faktum att det aldrig någonsing verkar bli som man tänkt sig. Men vi fortsätter att gissa.
För det är helt enkelt såna vi är.
Solen visar åtminstone barmhärtighet. Det tackar vi för.
Du säger det bäst
när du säger ingenting alls
Påski påski
Man har inte roligare än man gör sig.
---
Min påskafton börjar i efterlängtat prinskorvsfrosseri.
Dessvärre har jag stekt dem. Påminns vid första tuggan att det ju är rå prinskorv jag gillar. Och tänker tillbaka på alla gånger jag och pappa slukat råa korvar i kör.
Saknar för en stund en familj att fira med.
Kissar sedan nästan på mig av skratt/förtvivlan på bussen till Sanna. 2 supersminkande somaliska tjejer i 16-års åldern sitter bakom mig och fnissar. Den ena knackar mig på ryggen och utbrister: "Ursäktaa, khan ja fo låna din moopil JÄTTESNAPPT?" Jag tänker att jag vill göra en god gärning och säger JA. "Assååå tack! ja tappa den på gräsmatta åh måsti få tag i Rickard!".
Jag överlämnar mobilen och förväntar mig ett snabbt sms till den omtalade. Fnissandet fortsätter och knappandet på min mobil finner inga gränser. Jag vänder mig om men tjejerna verkar inte bry sig om mig längre. Det går säkert 10 minuter och min mobil får flertalet inkommande sms av Rickard. Tillslut blir jag irriterad och kommer på mig själv med att tänka "DAGENS UNGDOM!" och att tjejerna är otacksamma skitungar. Jag vänder mig om och stirrar på dem med mordisk blick tills dem tillslut ser upp från skärmen. Tjejerna tittar på varandra en kort sekund varpå den ena utbrister: "Asssåå är DU ihop med Rickard???!"
Jag har ingen aning om vem Rickard är och jag svarar naturligtvis detsamma. Sträcker fram handen och lyckas tillslut sno tillbaka min egen mobil. Hoppar av och tänker fördomsfullt att afrikaner är bra lustiga.
Väl framme får jag änltigen pusta ut till sällskapet av 4 härliga klasskompisar från gymnasiet. Ellen, Anna, Emma och Sanna(fast hon räknas inte i det facket egentligen). Vi äter grekisk sallad och lyckas dela på EN flaska vitt vin, eftersom Sanna ännu inte investerat i en ny vinöppnare sedan jag och hon för några veckor sedan förstörde den, och rödvinet består av ogenomtränglig kork. Efter sisådaär 20 försök med öppnade av skruv, hammare och tång, knackar Sanna och Anna på hos en granne. Och bingo. Vinet räcker till.
Som vanligt fastnar vi i diskussioner kring menigen med livet, men Ellen lyckas på slutet lätta upp stämingen med en faktiskt mycket rolig lek (se bild ovan). Vi skrattar och har det trevligt, och jag inser att jag har fler goda vänner än jag tror.
Påskafton 2010. Som vanligt ingen fantastiskt häpnadsväckande upplevelse, men ändå helt klart underhållande. Vi får väl konstatera att det kanske inte blir mer spännande än såhär nufötiden. Eller som Sanna sa: "Livet är en enda stor kris. Med några få toppar".
Influensbullen och Steky. SALSA, CUBA NÄSTA SOMMAR?! TOPP!
Min vecka sammanfattad i fyra ord
Korvstoppning.
Träning.
Sömnlöshet.
Vardagsgodis.
Vilse -igen
Idag hamnade jag i Frölunda.
Har aldrig varit där förr, och hade visserligen planerat att åka dit. Men Frölunda visade sig vara STORT. Höghus och motorvägar så långt ögat kunde nå. Jag liksom krympte ihop.
Hade som vanligt kollat upp på Eniro vart mitt mål, i detta fall Sportlife, skulle ligga. Hade dessutom frågat Frölundaexperterna Jakob och Maha om vägen. MEN ändå blev det så fullkomligt fel. En så fullkomligt lång promenad! Som ledde till ett fullkomligt dåligt humör.
Förtvivlad ringde jag Emil som försökte guida via en karta på sin mobiltelefon. Men tyvärr tog tålamodet slut och jag hittade aldrig till Sportlife. Visserligen fick jag genom värstingpromenaden min träning också denna dag. Men vilsenheten jag bedriver måste få ett slut. För också idag tog jag till belöningstekniken som plåster på min förvirring. Och så vitt jag vet är jag ännu inte gjord av pengar.
I skolan finner jag samtidigt min panna liggandes i djupa veck. Knappast bra rehab för huvudvärken. Men jag måste ändå säga att det är väldigt intressant. Biokemi, cellbiologi, histologi, obduktion (nästa vecka!). Förstår naturligtvis inte mer än hälften och önskar att pappa var här. Men jag slår mitt feta huvud ihop med mina nufunna vänner i klassen och hoppas att vi tillsammans hittar rätt väg.
Check
Har precis slukat två förföriskt goda getosttoasts. Det är fredag och jag är lycklig igen. Katarina och jag gjorde glädje/vårskri igår efter redovisningen som gick SKITBRA, och jag känner att jag återigen upplever nöjdheten i tillvaron.
Idag har jag dock förvillat mig i Vasa på jakt efter "Hole's human anatomy & physiology". Eniro lovade att Studentakademibokhandeln skulle ligga i området, men jag, som aldrig riktigt lyckats inse mitt senildementa lokalsinne, fick en lång promenad runt både kyrkor, parker och diverse uppförsbackar. När jag tillslut kom fram, 5 minuter innan den sorgligt fula shoppen skulle stänga, visade det sig att någon jävel precis hunnit köpa det sista exemplaret. Jag sätter nu ALL min tilltro till antingen Maria eller Johanna som kommer tvingas låna ut boken till mig. Då kan jag dessutom låtsas att jag tjänar 600 spänn.
Ikväll bockar jag hursomhelst av.
* 7,5 HP (mitt livs första) -CHECK
* Ledig helg -CHECK
* Buggkurs påbörjad -CHECK
* 10 grader och sol -CHECK
* Bjuden på resa till Budapest i april -CHECK
* Hopp om livet -CHECK
Men jag saknar mamma, pappa och John som just nu befinner sig i Malaysia. Grr, det är sånt man missar när man försöker klara sig själv och växa till vuxen på annan ort. Annat land. MEEN jag hörde att det skulle bli åska hela veckan så jag slipper nog vara bitter... Skänker även en tanke till sötaste kines-Eva som aldrig förr flygit och är rädd för vatten. Puuh.
Det är roligt med grupparbete
Peppar mig själv inför den KATASTROFALA morgondagen! Nej, nu överdrev jag igen.
Men kursen i litteratursökning är nog den mest värdelösa jag någonsin genomlidit. Inte för att jag inte haft roligt under tiden. Se bara här:
Jag ser ju helt otroligt lycklig ut.
Men tro inte inte att det är på riktigt! ACK NEJ. Utanför grupparbetets lyckliga fasad, uppleveler jag en av mina värsta veckor någonsin. Nöjdheten är för länge sedan bortblåst. Varken kakor eller föräldrar kan pigga upp mig. Yogan förfaller trots mina senaste "böjningsframgångar" och jag spenderar mesta delen av min fritid i ett apatiskt tillstånd i sängen.
Bortsett från igår eftermiddag då jag i all min förtvivlan tog till den drastiska belöningstekniken. Vårjacka, vårkängor och ljuslyktor! Nu när jag tänker på mina fina nya saker kan jag faktiskt fortfarande säga att jag känner mig glad. Dock känner jag ett oerhört medlidande med min medshoppare Sanna, som inte hade fullt så bra handlingsflyt. Det blev en 49kronors sjarl från H&M.
Nåja. Imorgon är kurshelvetet slut. Vi kommer helt klart stråla av energi på redovisningen, så att vi så snart som möjligt kan få gå hem och fira. Sedan tänker jag inte anstränga mig det minsta i helgen! För på måndag börjar jag med anatomi och fysiologi-kursen. Och då blir det BLOD.
Nöjd
Jag sitter och smakar på känslan av att känna sig nöjd. Sitter och funderar över hur länge den tänker stanna kvar.
Jag vet inte om jag klarade tentan men jag skulle bli skandalast förbannad om det visade sig att jag inte fått godkänt. Det kändes bra och jag är i vilket fall som helst nöjd med att ha överlevt en fruktansvärt plågsam vecka. Det var säkert 3 år sedan jag läste något i utbildningssyfe överhuvudtaget. Men jag inser att min hjärna otroligt nog expanderat i minneskapacitet sen gymnasieåren. Och jag får för mig att jag utvecklat någon form av högre intelligens. Men det är naturligtvis bara en illussion som nu uppstått som kontrast till den destruktiva känslan av otillräcklighet och hopplöshet under tiden man pluggat inför tentan. Gissningsvis.
Jag sitter iallafall här i min lilla lägenhet och jag tar det lugnt. Försöker ta vara på timmarna innan nästa studiefas tar vid. Jag lyssnar på DiLeva och klockan är nio på fredag kväll. Mina klasskamrater är på tentafest hos, hör och häpna, Agnes Käll. (Den RIKTIGA Agnes Käll som ironsikst nog också skrivit tenta idag, och som jag närsomhelst ska ta tag i att boka återträff med!).
Hursomhelst är jag inte det minsta avundsjuk. Jag känner mig heller inte ensam. Det är något nytt som håller på att hända med mig, jag är säker på det. När jag dessutom lever på en känsla som att vara nöjd blir jag extra avslappnad.
Det gäller att passa på.
Jag kryper upp i duntäcket nu och det är allt som krävs. För en gångs skull.
Jag bara är. 
Då pappa segrade över John i armbrytning.
Så känns det.
Veckans frosseri
Omvårdnadens grunder -perspektiv och förhållningssätt. Omvårdnadens grunder -ansvar och utveckling. Filosofi och omvårdnad. Interkulturella studier. Kompetensbeskrivning av legitimerad sjuksköterska. ICN:s etiska kod för sjuksköterskor. Hälso- och sjukvårdslagen, Socialtjänstlagen, Offentlighets- och sekretesslagen. Diverse obegripliga engelskspråkliga artiklar. Samt ett tiotal egentillverkade mindmaps av MYCKET tivelaktig karaktär.
Fredag. Tenta. Ångest.
Jag behöver semester.
3 månader senare
Annikas glädje fann i lördags inga gränser. 3 månaders väntan från bokningsdagen i Shanghai och det var svårt att hålla människan i schack. Att konserten mestadels bestod i epelepsiframkallande ljus verkade inte bekymra merparten det minsta. Själv intog jag en plats i hörnet, nära nödutgången och iförd hemmagjorda öronproppar. Skyller nu detta på min fantastiska mognad. En mognad, som kvällens yngre män dock inte verkade ha förstått sig på. Det är numera alltid lika undehållande att bli uppraggad av söta små 90:or som mycket väl kunde varit min lillebror.
Klockan ett var övningskörandet slut. Annikas huvud hade frusit fast i headbangarposition och det verkade som att alla såg fram emot att sova. Jag och Mickan gick åt varsitt håll och lämnade kvar Annika som insisterade på att hon skulle klara sig själv hem.
Dagen efter får jag ett sms som berättar att Annika minsann tagit vagnen till Sticky efter konserten. HUR ORKADE HON? Jag vänder och vrider mig kring denna fantastiskt filosofiska fråga och inser ännu en gång att jag håller på att bli gammal.
Åtminstone i sinnet. Tydligt är att jag ännu ser tillräckligt ung och läcker ut för att platsa på Chalmers vimmelhemsida: http://cffc.se/bilder/2010/slagsmalsklubben/9953/
Rakade ögonbryn ska det va
Jag inväntar just nu Mikaela. Slagmålsklubben och vårt ÄLSKADE Chalmers väntas ännu lite senare.
Jag mår illa. Men jag tänker trotsa. Trots allt.
Tvivelaktiga beslut
Att inte veta
om man vill
släppa taget
Att ha gått vidare
men ändå
stampar kvar
Att inte veta om det är
kärlek man önskar
eller Honom
Att hoppas
på tecknet
Svaret
Att vänta
Eller våga
Ta steget
och aldrig mer se tillbaks
Internationella sushidagen
Jag vill inte på något sätt försöka sopa kvinnodagen under bordet.
Bara en aning.
Jag nickade och log ivrigt när föreläsaren idag sa att "det här är en viktig dag mina vänner!, och dessutom är det 100års jubileum". Det kan jag lätt förstå. Men samtidigt måste jag krypa till korset och erkänna att jag ändå litegranna ljög.
Dessa dagar. Komersialismens offer. Och denna, som sorgligt nog initierar att alla andra 364 dagar är männens dag?
Svaret finns väl förstås i en nyans av grått.
Jag satsar ändå på sushi. Men det blev en av de osmakligaste bilder jag någonsin sett på mig själv. Och min mun.
Hurra!
När solen skiner
Jag har legat i ide några månader nu. Min hud har färgats gråvit för att likt en kameleont smälta in i bland alla andra dödgrävare i göteborgsvinterhelvetet. Jag har glömt smaken av solbränd hy, och blotta tanken på ljus har endast kunnat införlivas i stearinets tecken.
Men precis som efter alla andra vintrar så kommer det en bättre dag. Helt plötsligt börjar folk le igen. Vi får äran att uppleva utomhusmiljön i FÄRG och man inser att det är fascinerande, som att upptäcka något nytt, gammalt, glömt.
Dvs. alla utom jag. Någon, eller något, har nämligen kedjat fast mig i min lägenhet JUST idag. Prokrastinering, som det så fint heter, har aldrig gjort sig mer påmint. Jag måste plugga. Ändå sitter jag här och gör ingenting. Vore det då inte bättre att gå ut i solen? Som så många gånger förr slutar tanken på att man måste plugga, i så mycket energispill att allt utminnar i inget mindre än apati. Jag betvivlar starkt att jag någonsin kommer lyckas bryta detta mönster. Jag betvivlar därmed också starkt uttalandet om mig som gjordes av en man jag träffade för några veckor sedan: "Är du inte lite för intelligent för att bli sjuksköterska?".
De goda nyheterna är att jag har jobb i sommar. Antingen på Tjörn eller i stan. Väljer förmodligen det sistnämnda, främst för att slippa familjekonflikter vid övernattningar på Klädesholmen. Men eftersom jag är varm i kläderna på mitt gamla jobb kanske jag för första gången i mitt liv kan löneförhandla. Pengar VS husfrid. Tricky one.
Nä men om man skulle ta och hämta tvätten då! Kunde ju inte valt en bättre dag för det projektet heller.
Tacka vet jag Annikas känsla av att vilja dö på kinesiska muren.
Bra att ha i åtanke när man tycker synd om sig själv.
Livet i rutan
Samhället föder alltid dessa nya behov.
Att blogga är ett.
Jag surfade nyss runt på de "mest aktiva". Och jag kan inte släppa en grej. En tanke.
Om JAG, som knappt bloggar något alls, är konstant stressad över mitt liv, hur stressade är då inte alla bloggande tonårstjejer (vissa typ 13 bast) som verkar uppdatera sitt liv på webben sisådär 5 gånger om dagen? Visserligen handlar det mest om dagens outfit. MEN ÄNDÅ.
Jag får andnöd.
http://myzaans.blogg.se/
Fast det kan förstås som vanligt bara vara så att det är mig det är fel på.
Hänt
Konsekvent Konfererande Kreativa Klubben har haft sitt första möte.
Samtalsämnena cirkulerade kring "Vad häller du i kaffet om mjölken är slut?" och "Jag har också sett en SÅNDÄR...neger." Mickan bjöd på kaffe med dopp och samtliga (2) förutom Sanna, stickade på en halsduk. Klubbens grundare, halvdansken Linn, hade naturligtvis viktigare planer denna afton. Vilket svek till denna klubb, vars syfte är något i stil med att pyssla, men också kan ses som ett desperat försök att umgås på ett mer civiliserat sätt än med alkohol. Min tolkning är dock att vi håller på att bli gamla.
Jag har nu hursomhelst ÄNTLIGEN slutfört halsduksprojektet som påbörjades år 2006. Resultat: förjävligt. Men kul hade vi.
Kreativiteten satt kvar i mina fingrar ända fram till på fredagen, då jag till min stora förtjusning fick ett paket på posten med äkta pappersfotografier från Afrikat. Fantastiskt! tänkte jag och klistrade ihop ett kollage av hela härligheten, som jag sedan hängde upp ovanför köksbordet. GOD MORGON har således äntligen fått en verklig innebörd för mig.
I onsdags stack jag förresten en gubbe i magen. Jag gav nämligen INSULIN för första gången i hela mitt liv. Innan dess hade jag, hör och häpna!, tagit ett BLODPROV på honom. Inte en svettdroppe, inte minsta darrning eller tecken på svimning från min sida.
Jag skrattade för mig själv hela vägen hem från praktiken. Och hade jag inte varit så fattig som jag var då, hade jag köpt en stor fet prinsesstårta för att fira bragden.
Medan jag ändå håller på att rabbla upp min vecka i preteritum, kan jag också tillägga att jag varit på bio. Shutter Island. Psykologisk thriller, spännande som in i baljan. Öppet slut, minst sagt. Egentligen inte min typ av film men jag är imponerad, och det händer ju inte så ofta.
Slutligen. Löning! Vilket bl.a. betyder att jag precis som alla andra tjejer i 20 års-åldern numera äger ett par 199kronors jeans från Gina Tricot. Men det är förstås en VILD gissning.
Bizarre love triangle
Medans jag igår satt och dreglade över italiensk discomusik från 80-talet, kom jag över en helt annan 80-tals dänga. Inte nog med att jag fick en musikalisk orgasm, jag insåg snabbt att den ganska banala texten påminde om mitt eget så kallade kärleksliv. Jag dansade och grät. Och visste efter ett antal hundra repeats inte vad jag skulle tro om mig själv längre.
Men bra är det.
90-taliserad version för det moderna örat.
http://www.youtube.com/watch?v=2Ad5wAyFRbA&feature=related
New Orders övriga är för övrigt också riktigt SMASKENS.
