bakåtframåt.blogg.se

Min resa i avslappnandets tecken börjar närma sig sitt slut. Endast 6 dagar återstår nu i den smoggtätade staden. Till min stora lycka har solen äntligen visat sig det senaste. Tillsammans med två andra likbleka lyxfruar har jag tagit tillfället i akt och till som tätt stekt mitt skinn rosarött vid poolen. Dessvärre utan möjlighet att kunna svalka mig i den. Trots en uppmätt temperatur på ca 30 grader, hävdar kineserna nämligen bestämt att det är alldeles för kallt för att bada såhär års. Sol vill de överhuvudtaget inte veta av, och att bli solbränd verkar vara kinesiska flickors värsta fasa. Överallt säljs "white powder" och ute på stan är det solparaply som gäller.

Jag har sakta men säkert börjat vänja mig vid att ta det jävligt lugnt. Att slippa laga mat är exempelvis en oerhörd lyx. Att gå på restaurang titt som tätt är inte heller dumt (Element Fresh ligger mittemot lägenheten!). Åtminstone om det inte är för mycket folk. Kineserna har inte någon aning om vad normal samtalston är utan skriker mestadels vilt och högljutt även om det så bara handlar om vädret. Men maten är fantastiskt god, och billig, naturligtvis. Kinesmaten är mestadels näringsrik smalmat, men dessvärre erbjuds även västerländsk matkultur. Resultatet är ett mecka av fetma, och till och med jag har lagt på mig. Nästan varje dag går jag de ca 50 metrarna till McDonalds utanför huset och köper mig en cheesburgare till mellanmål. Jag har blivit beroende.

Att inte ta tillfället i akt att gå på massage, manikyr och pedikyr, vore oerhört dumdristigt. Nu förstår jag nästan varför folk i Sverige lägger ner pengar på det. Manikyr kostar 50 kronor här, och resultatet både känns och syns. Pedikyr hade jag för allt i världen aldrig kunnat tänka mig att göra hemma, men här inser jag för första gången varför man borde unna sina fötter en rejäl skrubbning. Mamma får till och med för sig att hon förlorat några kilo hud, och studsar lätt hemåt. 100 kr kostar det, men då var vi på ett fint ställe. Det går att få betydligt billigare.
"Traditional Chinese Massage" är något av det bästa som hänt mig härnere. För en timma, ca 50-100 kr, får kroppen en omgång utan dess like. Man får massvis med energi och känner sig betydligt starkare. Första gången tyckte jag det gjorde ont, men sedan bad jag att ta i hårdare. "You like hard??" "Yes..".. Nästa gång tänker jag dock avsiktligen be om en kvinnlig massör. Rump- och benknådningen blev lite väl intim för min smak.

Att klippa sig är också ett nöje. För 88 kronor får du inte bara vald frisyr, utan hårtvätt, 15 minuters ryggmassage och öronrensning. Det verkar vara standard här för jag vet inte hur man väljer bort det. Den största förvången är dock hur bra klippningen blir i jämförelse med hemma. Jag hatar att gå till fristören och blir i princip besviken varenda gång. Men här verkar frisören, trots språkbarriären, förstå exakt hur jag vill ha det.

Det i särklass roligaste med Shanghai är ändå all billig shopping. Känslan av ett bra köp är aldrig långt borta, och det passar mig naturligtvis som handen i handsken, snål och girig som jag innerst inne är. Fejkmarket är alltid lika givande, och att pruta ser jag som en sport. Jag grämer mig över hur dyrt allting är hemma, med tanke på vad det egentligen kan kosta att producera. Av allt att döma är ändå det mesta nuförtiden tillverkat i länder som t.ex. Kina, och i de flesta fall ser jag ingen som helst skillnad i kvalité och stil. Att ett par Converse kostar närmare 700 kr i Sverige, när de tillverkas i samma fabrik som säljer skorna i Kina för 75 spänn, känns som ett skämt. Så jag skrattar lite och tänker att jag iallafall inte är hemma just nu.


Poolen. Som man inte får bada i.


Jag låter mig smittas av att alla kineser jämt gör peacetecknet på vartenda kort.


Chinese food.


Fett o gött. KAN INTE LÅTA BLI.


Suffie, superperfektionisten. Men bra blev det.


Feeejkskor.


På cloud9, en bar på 87:e våningen.


Utsikt från cloud9.


Snarare Family preventing?